Händer det här verkligen?

I måndags var jag på ett väldigt viktigt möte.

Jag lyckades köra fel i det lilla samhället som var mitt mål för dagen och jag var nöjd när jag äntligen hade hittat till Hälsocentralen. Jag pustade ut på parkeringen och sneglade på den slitna landstingsbyggnaden. Jag blev osäker på var entrén egentligen låg och höll på att snubbla in till tandvården istället. Men i min då nervösa värld var det inget dåligt att när jag väl kom in genom entrén så fick jag snabbt nästla mig in på en avdelning för att ens hitta konferensrummet.

Det här är lagom för mig, tänkte jag då. Jag hade nog dött av nervositet om mötet hade legat på ett stort sjukhus. Den lilla skalan kändes på något sätt som min hemmiljö. Jag kommer från en mindre ort, jag bor i en ännu mindre och när jag har jobbat i vården har det till och med varit i ännu mindre skala än så. Så, ja det var lagom. Och det gick bra. Och att rita hela 2013 låter väldigt realistiskt helt plötsligt.

Men så blev det tisdag.
Inget ont om min tisdag. Jag levde den precis som alla andra tisdagar.

Nästan.

Men jag visste också att en av mina projektkollegor vid namn R hade tagit sitt pick och pack och begett sig till Stockholm för att tävla i något som heter Business Challenge. Vi försöker ju skrapa ihop pengar och knyta kontakter så gott det går för att det ska gå framåt. Han den där R är fenomenal på sådant. 400 tävlande var det visst och sju kategorier att tävla i. Vi var anmälda i fyra kategorier och hoppades såklart på vinst.

Och vid klockan åtta fick jag ett meddelandet: Vi vann! Vi vann i kategorin Årets Samhällsinsats!!! Kan ni fatta! Pengar, mentorskap och utbildning! Jag kan nog inte beskriva hur förvånad jag blev. Det kändes inte ens verkligt.

Men värst var det vid klockan elva på kvällen. Då låg jag bara och fånlog mot taket utan att egentligen fatta vad som hänt.

R hade skrivit igen. Vi hade vunnit i ännu en kategori!!

Vi vann Årets Marknad och Behov också!!
Sånt här händer inte. 

Äran i all ära men den stora vinsten är ändå att se vilket genomslag idén har. Det blir oundvikligt att inte tänka stort. Och allt bara rullar på i en rasande fart. Det är ju inte ens ett år sedan vi satte igång det här.

Jag hissnar och håller andan samtidigt.
Händer det här verkligen?