Verkligheten: ta ingen skit!

Det är inget fel på Verkligheten. Ibland kan jag tycka att Verkligheten får ta för mycket skit. Till och med i den här bloggen så skrivs det allt som oftast om att fly bort från den. Men vad är det då för fel på den? Varför måste man fly från den om den är helt okej?

Egentligen, om jag ska vara ärlig, så är det ju verkligheten som gör att jag håller igång. Jag hade ju inte varit så mycket utan min familj till exempel. De är de mest fantastisk stora och små människor jag känner. Och likaså så kan jag undra vad det skulle bli av mig om jag inte var piskad att jobba varje dag. Om ingen i hela världen behövde mig. Och vem hade jag varit om jag inte hade överslagsräknat mig igenom hela mataffären för att sedan komma fram till kassan och hålla andan och hoppas innerligt att ekvationen går ihop.

Pusslandet, dragkampen, konflikterna: baksidan av verkligheten som gör mig levande och mänsklig

Men på något sätt är det summan av allt det där som gör att verklighetsflykten blir meningsfull. Det låter säkert helt konstigt. Men hade det inte varit lite jobbigt så hade jag ju inte heller behövt drömma mig bort. Då hade jag inte haft det driv jag behöver att komma vidare.

Fast det är ju egentligen verkligheten det handlar om. Här är jag argast, ledsnast och mest avgrundsdjupt deppig. Men livet är heller aldrig så fantastiskt som i Verkligheten. Jag skrattar alltid mest i Verkligheten. Jag känner mig alltid mest älskad i Verkligheten och det känns bara som om hjärtat verkligen ska svämma över när det är på riktigt. 

Så inget mer skitsnack om det som är verkligt!