Varför måste det bli så?
Det var länge sedan nu men igår kom det med buller och bång. Tvivlet. Frustrationen. Och hur jag ännu en gång arggråter och kastar pennor runt mig för att sedan inse sanningen: Det är kört med min potentiella tecknarkarriär!
Jag klarar inte pressen. Jag tittar på det jag gör och kan plötsligt inte se om det är bra eller dåligt. Jag inser med fasa att jag självsäkert sagt att jag ska teckna för en hel tjänst i en teknik jag aldrig provat. Jag måste vara helt galen på riktigt helt enkelt. Och alla bara säger att jag fixar det.
Men om jag inte gör det då? Tänk om alla blir besvikna? Antagligen blir jag det emellanåt. Hur jobbar man vidare då?
Nåja, idag är det något bättre. Och ikväll gör jag som jag lärt mig funkar bäst: inte ge upp och jobba på. Sånt här ska inte knäcka mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar