Se upp!

Ojojoj, här händer grejer! Håller på att fixa lite med flikar och grejer på bloggen lite. Och tar man en noggrann titt här ovan så finns en ny flik Kontakt och Beställning. Proffsigt värre. Nu väntar jag bara på att beställningarna ska rulla in. Vilket de självklart kommer att göra!

Annars så är jag lite stolt över mig själv och min nyvunna självdisciplin. Jag har liksom aldrig varit något fan av att öva. Jag vill helst kunna allting på en gång och blir arg om jag inte kan det. Men nu övar jag för glatta livet utan att det känns ens jobbigt. Ett annat driv liksom och jag märker skillnad! Jag har alltid velat sitta och öva poser men tyckt det varit så svårt att hitta nått bra att rita av utan att halva kvällen ska gå till att söka på nätet. Men så hittade jag sidan som jag tipsat om innan: posemaniacs. Och för varje pose som jag ritar så sätter det sig som en minnesbild och kan utnyttjas på andra sätt i andra sammanhang. Därför blir det ingen roligare bild än lite övningsbilder jag gjorde igår...

För övrigt lever mitt ljusbord igen tack vare min händiga pappa! Ingen annan än jag kunde vara gladare. Nu ser jag fram emot att fixa med lite skisser jag har liggande.

Nytt i rutan

Nya bilden

 Ny header. Den gamla var ju mer tänkt som en "undertidenbild". Men det kanske den här också blir. I vilket fall så bjuder jag på en snyggare och mer långhalsad version av mig själv i bilden. Och familjen får halka med - precis som de brukar, vare sig de vill eller ej.

Gamla bilden

Utanför skalet och rockar loss

Jag kommer inte riktigt över det. Den där uppblåsta känslan av att ha lyckats med något stort. Eller stort? Jag vet inte riktigt om det här riktigt kan kvala in bland fredspris och hjälparbete. Men ibland känns det inte som om man kommer någonstans. Man står och trampar och trampar och trampar. Tappar tilltron och får tillbaka den igen. Men tappar det ibland rejält. Undrar "Vad tusan sysslar jag med?! Borde jag inte ha något vettigare för mig? Fjant!". Jag har liksom aldrig på riktigt riktigt känt att jag lyckats med något kreativt. Vunnit. Har inte vunnit några teckningstävlingar som liten (var ju aldrig bäst i klassen på julteckningar heller) och har skickat in novell efter novell, förvissad om min vinstchans, men bara fått nej. Till slut slutade jag försöka och haft misslyckandet som någon sorts självuppfyllande bild av mig själv. Alla andra blir upptäckta. Alla andra får chanser. Alla andra kan. Men inte jag. Det är väl liksom menat så... Alldeles för vanlig och fru och barnig och tjock för att någon ens ska titta.

Men det handlar väl mer om att våga. Sträcka på sig och säga att det här är jag och det här gör jag utan ursäkter. Bara köra på och satsa. Det har varit en lång process till att komma hit där jag är nu och den där hedersomnämningen som inte ens är en verklig vinst är beviset på hur långt jag kommit. Och lönen för att våga. Det är nog därför jag sträcker på mig så. Ut ur sitt skal och med vinst.

Nu gäller det att inte krypa tillbaka igen.

Tack alla underbar människor som tror på mig!

Inte för att skryta....

Hedersomnämnd

Inte för att skryta men här ser ni ett av tio hedersomnämnda bidrag (av 8000) från SL kortdesigntävling! Herregud, det känns som jag vann! Jag insåg snabbt, då jag deltog i tävlingen som baserades på att man skulle får flest röster, att jag omöjligt kunde nå de tusentals röster som krävdes för att vinna. Hoppades att reglerna på något mirakulöst sätt skulle ändras bara för min skull (hahaha). Men det här känns nästan bättre. Jag är hedersomnämnd... Inte ofta man får bli det liksom!

Men ärligt! Ingen hade sett bidraget om det inte hade varit för alla hundra fantastiska röster! Så TACK TACK TACK för att ni tror på mig!

Mangamoves

Snart trycka i barnen lite frukost för lite utflykt idag. Inget avancerat.  Jag är så seg på att lämna hemmet för okända äventur och kan lätt hitta massa hinder på vägen. Men ibland gäller det bara att bestämma sig för att inte vara krånglig - försöker lära mig det där... Som så mycket annat. Borde döpa om bloggen: "Äh, det lär jag mig imorrn..." Ja, det skulle ju vara något.

Blev en mangatjejskiss igårkväll sådär lite härligt befriat snabbt. Mina mangamoves från Sailor Moon tiden för ca 15 år sedan hänger i sig. Har faktiskt märkt det där: att även det jag försökte mig på att teckna som liten och studerade stenhårt sitter kvar någonstans i bakhuvudet. Häftigt... Egentligen skulle jag vilja visa headerskissen men det får vänta vänta vänta. Usel på att vänta men jag försöker lääääääära mig att bli tålmodig. Ett litet hörn av den är ju dock med här.

Pompidom. Nä, nu ska jag nog ge mig...

Lejoninna?

Jag snörvlar och snorar och nyser om vartannat och ligger på soffan med tårfyllda ögon (då orsakade av förkylningen men det låter ju inte lika dramatiskt) och känner verkligen att "Jah! Nu är jag på min topp!". Eller inte. Just då, av någon outgrundlig anledning, så slår mig plötsligt minnet av ett samtal jag hade tillsammans med några andra om att få barn och bli mamma. Det var bara jag och en annan tjej som hade barn. Hon sådär cool, smart och duktig att jag kände mig som sluffsig och ofullständigt i jämförelse. Och då inte bara i jämförelse med hurdana vi var som mammor. Och så kom vi in på ämnet om att BLI mamma.

Min upplevelse av att bli mamma är med någon sorts skräckblandad förtjusning. Minns både den fantastiska upplevelsen av få min son (just min son!) och uppleva utvecklingen från bebis till barn och upptäcka vem just han är. Men jag minns också den plågsamma långdragna förvandlingen till att på riktigt känna sig som en mamma. En förvandling på flera år innan jag känner mig helt hemma och fattar mig själv igen.

Och då under diskussionen säger denna människa, trebarnsmamma, med glöd, styrka och lycka i blicken "När jag fick barn kände jag mig som en Lejoninna!". Bilden av det starka, självständiga, stolta lejonet slog mig direkt och jag såg för mitt inre att det var precis sådan hon var. En riktig lejoninna! En sådan jag skulle vilja vara. Och uppenbarligen var det den där barnfödargrejen som förvandlade henne. Det paradoxala är ju att precis samma grej förvandlade mig till en vilsen liten ekorre.

Nu flera år senare kan jag dock lite förstå henne. Inte helt, men lite. Jag har kanske funnit mig nu såhär efter ett tag och känner en trygghet i mig själv och att vara mamma som jag inte känt innan. Men någon lejoninna? Nej, verkligen inte! Ändå tänker jag ofta på det. Ibland skrattar jag för att det är så långt ifrån min verklighet. Ibland, som idag i soffan alldeles snorig, så undrar jag var tusan min Lejoninna tagit vägen? Och ibland när jag är läskigt hypereffektiv och tycks få allting att flyta och funka sträcker jag på mig som om hon lurar runt knuten. Men jag är kanske inte den där urtypen som klämmer fram ungar och känner att hela mitt väsen uppfylls av någon sorts inre frid och styrka... I alla fall inte av det slaget..

Men trots det så känner jag mig hemma nu med ungar som passerat alla besvärliga delar av bebisstadiet. Bebisar är inte min grej helt enkelt. Även om de också kan vara söta och mysiga.

Så den snörvlande icke-lejoninnnan ska nu ta och se vad vi ska hitta på för resten av kvällen nu. Jag håller på att skissa upp en ny headerbild då jag egentligen aldrig varit helt nöjd med den gamla. Vi får se, vi får se...

Snabb skogshuggarskiss

Det är någonting med skisser. Det blir inte det vackraste man har gjort. Och det är snabbt och kladdigt. Tankarna ska ner snabbt. Men det är något med skisser som gör mig förälskad. I alla dessa hafsiga linjer finns så mycket oavslutade tankar och förväntad potential. Många många gånger är jag mer kär i mina skisser än färdiga bilder. Och en del skisser är bara inte meningen att det ska vara mer än skisser. Därför måste jag bara lägga upp kvällens snabba skiss. Jag tror jag är lite kär i honom och den fantastiska historia som bara ramlade in med honom rakt in i mitt huvud när jag ritade. Trots att bilden är långt ifrån det jag är mest nöjd med. Men det blir nog mer skisser i framtiden här i bloggen...

Sliter i mig lite...

Det är ju då konstigt. Jag gör ingenting men det känns som om jag har fullt upp. Tänker på tanten som sa: "Man blir trött av att ingenting göra".  Kanske därför som varje liten grej jag gör känns som om den fyller upp hela dagen. Idag har jag tex tränat knät, handlat och postat brev. Det räcker gott och jag skulle lätt kunna sitta här i soffan och bara återhämta mig.

Tanken har även slagit mig att jag kanske aldrig borde göra mer än såhär. Tittar på andra bondfruar runt mig som går hemma och tar hand om hem, barn och gård. De  lämnar barnen på förskolan, fixar hemma och får lön av gården. Fast egentligen är det en hemmafrusmaskering i modern tappning. Förut förstod jag det inte alls men nu inser jag att de trivs med det. Men det är också bara att insé att jag inte riktigt är sådan. Jag behöver jobb och sånt som tar mig ut i verkligheten och bort från gården en stund.

Men när jag är såhär planlös som jag känner mig nu igen så vet jag bara inte. Jag vet inte om jag ska orka sitta och måla halva nätterna bara för att inte orka med vissa dagar. Jag vet inte om jag kan stå ut dagarna om jag inte får måla i lugnet när alla sover. Jag vet inte om jag orkar hålla igång mina intressen när jag jobbar. Men jag vet inte heller om jag fixar jobbverklighet efter två år i vakuum. Jag vet inte om de där växande drömmarna inuti bara är en flyktväg eller om de är så sanna som de känns. Jag vet inte heller om jag fixar att balansera dröm och verklighet. Och ibland vet jag inte hur jag ska orka att ha en bondgård runt knuten dygnet runt.

Allting sliter lite i mig nu. Jag skyller på våren. Den tänkta lugna vintern är över. Nu kommer våren. Då är man odödlig... ja, tills man inte längre är det.

Jag som hade sån rutin på allting i januari är helt förvirrad och har varken koll på veckoplanering eller rutiner. Jag skyller på det dumma knät som får mig att tänka fel. Tankestyrd av ett knä - det måste ju bli förvirrat.

.
.
.

Inatt drömde jag att jag dansade med mina nya fina buggskor igen (som det i nuläget känns som om jag aldrig igen får använda). Och sedan hade jag en utställning och blev alldeles upptäckt. Jag sov gott i natt...

Porträtt på beställning!

En söt liten tjej

Här är bilderna som jag smusslat med nu ett litet tag! Har suttit uppe halva nätterna för att det är ju så himlans kul att rita såhär på riktigt! Alldeles snart ska det även dyka upp en flik till här uppe på bloggen där man kan få veta mer om man nu är sugen på att beställa någon bild: porträtt eller annan bild också för den delen! Spännande, spännande.

Morgonskiss

Uppe med tuppen - ja, eller med ungen som förutspåddes sova länge men vaknade strax efter sex. Och jag kom i säng vid ett fast jag lovade mig dyrt och heligt att det inte skulle bli så. Men där i tv-soffan på morgonen framför ännu en version av Stolthet och Fördom  (ja, jag har för länge sedan passerat alla stadier av besatthet) så blev det en bild. Skulle vilja rita stort och storslaget med fläktande hår och alla möjliga karaktärer och känna mig utmanad att skapa alldeles nya miljöer. Men det blir nog senare. I min huvud har jag redan en lång radda med tänkta bilder. Fast det är nog så jag funkar bäst.Och sedan boken. Boken får jag inte glömma. Blir jag inte klar med den nu så kanske jag aldrig blir det...

Bara eeen till

  

Det blev några promarkerspennor till. 72 stycken färger och det finns fortfarande stora luckor. Jag skulle lätt kunna behöva 72 till för att inte känna mig begränsad men det är för dyrt. Jag hade gärna ägt hela triamarkersraddan - men det är ännu dyrare. Fast allt handlar ju inte om materialet utan vad man gör med det. Sedan ska jag ju bli kung på akvarell också. Det får jag ju inte glömma...

Tack och godnatt

Först och främst måste jag tacka för all positiv respons på mina bilder den senaste tiden! Ni vet vilka ni är. Men ni vet nog inte hur uppskattat det är. För det är det. Jag skulle ljuga om jag sa att jag bara satt och skapade i min vrå och bara var nöjd med att skapa. Jag vill ju också att andra ska se och tänka och tycka. Helst tycka positivt (vilket jag klart inte kan påverka). Jag är lite dålig på att tackla positiv respons dock och mina svar blir lama och jag vill alltid slingra mig, trots att jag försöker tvinga mig att inte göra det. Så det kändes viktigt att förtydliga vad jag menar om folk inte vet.


Annars har jag mest irrat omkring idag och förbannat mitt onda knä som får mig att känna mig som en tjock tant. Då är det väl tur att man kan gå och längta efter att jobba med porträttbeställningen jag började med igår. Fasligt kul att få jobba lite på allvar och se vad man kan när det verkligen gäller! Hittills går det bra...

Men det sliter lite i mig nu. Jag tycker verkligen om att rita porträtt men jag har så mycket annat rit i mig också. Jag vet det. Men jag har så svårt att hitta motivationen nu till att göra något av dem mer än personlighetslösa ansikten efter varandra på pappren. Vet att jag skrivit det innan men det känns som min fantasi är urkramad. Att det blir porträtt för att det iaf är konkret. Kanske borde engagera mig till 150 procent i mina bokbilder. För ibland är jag så att jag blir blockerad av sånt jag vet att jag istället borde göra.

Nej nu ska jag inte sitta och uggla längre.

En bror

Jag har många syskon och här går jag och bara ritar ett av dem. Orättvist. Men det handlar nog mycket om den där comfortzoneen att bara rita tjejer tror jag. För visst tycker jag om mina bröder också! Här är i alla fall min stora lillebror. Han som jag ringer om jag vill sluta ta mig själv på allvar. Han är också fruktansvärt drygt rolig, grym på att snickra och har som mål att göra så många tatueringar som möjligt medan han är ung.

Porträtt i all ära. Och det är grymt kul att göra. Men nu behöver jag nog något fantasieggande att jobba med. Men vad?

Djupt bara djupt

Sitter i ett hav av pennor vid mitt skrivbord. Har målat en massa och är nöjd. Lite njutningsfullt sista pill och sedan kommer den upp framåt kvällen/natten. Det är alltid så skönt att bli klar - jag har lärt mig det efter år av att inte bli klar. Inte tillåta mig själv att bli klar kanske. Men jag vet ärligt inte om vad jag ska tycka om de där distanskänslorna jag känner i magen nu till mina bilder. Jag jobbar med dem. Hårt och engagerat och med alla rus och våndor därtill. Men när allt är klart är det som om jag inte längre bryr mig. Lägger upp det i bloggen och blir ju klart väldigt väldigt glad om någon gillar det jag gör. Men den där känslan av att hela mitt liv hänger på en bild finns inte riktigt längre. På ont och gott. Förut älskade jag liksom och nu lägger jag bilderna i lådan och har inga enorma känslor för dem. En del tycker jag mer om men det är inte på liv och död längre. Och konstig som jag är kan jag sakna den där passionerade kärleken. Är det här normalt? Eller ett tecken på någon sorts utveckling av mitt professionella förhållningssätt? Eller håller jag bara för högt tempo och bara inte hinner ta mig tid att se vad jag gjort? Jag vet inte.

Även om jag ofta funderar över det här så kan just dessa funderingar just nu bero på att jag varit i någon sorts tankebubbla hela dagen. Eller egentligen de senaste dagarna. Inte negativa tankar främst utan bara sådana där djupa tankar som man ändå aldrig förstår sig på. Som hur fort människoliv bara rusar på och hur lite vi vet om alla liv och livsöden innan oss. Vi minns ju bara som högst två och kanske tre generationer bakåt. De vi träffat. Om tre generationer är det ingen som pratar om en längre eller minns vem man var. Och tänk alla släktingar innan som jag inte vet något om.  Antagligen en ålderskris. Alla sådana här tankar brukar jag ursäkta med ålderskris. Liv och död. Fast jag har tyckt om att läsa på gravstenar nästan hela mitt liv. Är det så konstigt egentligen?

Som sagt. Inte deppig utan mest ohälsosamt djup. Imorgon jobbar jag, så då lär nog tempot hinna ifatt djupheten. Ska bli både läskigt och skönt. Ny klass men samma skola. Undra när jag vänjer mig och slutar vara så nervig?

Massa frågor och inga svar. Så typiskt mig.

I pausläge

Idag går hela familjen på pausläge. Man kan ha bergsklättring på diskbänken och i tvättbergen men det struntar vi i. Alla stora visioner om den här lediga dagen är som bortblåsta och vi är inte så missnöjda. Ibland är det så skönt att bara vara.

Sedan är jag lite nervös inför jobbande på onsdag. Förskoleklass denna gång och jag ser verkligen fram emot det. Men det är så svårt utan rutin och känna barnen.

Jag har börjat med en akvarell som inte blir så bra. Byter nog till promarkers istället. Kanske byter tillbaka igen. Det där velandet är hopplöst. Men det är ju så att en sak som kan verka hopplös i början blir fantastisk i slutet. Man älskar och hatar ibland så om vartannat att det är svårt att alls veta vad man tycker när det är klart. Men det är liksom klart.

Inget nytt och smaskigt i övrigt. Nojjar också över att sätta färg på första barnboksbilden. Akvarell eller promarkers. Jag drömmer akvarell men jag vet inte om jag har den tekniken för att göra det som jag tänkt. Och jag har heller inget ljusbord (snyft) eftersom det är sönder, så gör jag fel blir det krångligt med allt pill. Men bara jag får första bilden gjord så flyter nog resten på. Hoppas jag. 28 bilder iaf. Det är en del. Och inget jag egentligen tänkt visa jättemycket av i bloggen... tyvärr. Men hoppas det hemlighetsmakeriet lönar sig i slutändan...

Åh, så mycket kreativt snack. Alla som en gång hittade hit på grund av djupa analyser lär vara besvikna. Men det är inte jag... Ibland blir det bara lite annorlunda.

Systerystern

Och den här gången blev det min syster. Av någon anledning blir hon ofta motivet. Vet inte riktigt varför det blir så, men antagligen beror det på att hon är himla bra och kul och kreativ att man inte kan låta bli att inspireras. Det var för övrigt hon som fick mig att komma på tanken att börja blogga en gång för sådär 3,5 år sedan. Så det är jag ju väldans glad för såklart!

Det blir mycket porträtt nu. Mycket för att jag ända sedan jag som liten såg en av min pappas fantastiska blyertsteckningar från när han var ung, så har jag alltid velat göra det där. Men också för att det är något konkret att jobba med. Min fantasi har nog blivit lite väl pressad av allt målande på senaste tiden tror jag - så att bara fånga en idé från det blå känns väldigt svårt just nu.

Öva öva öva

60 sekunders skisser av poser

Jag vet inte hur länge jag suttit och tänkt: Tänk om det hade funnits en uppslagsbok med en massa poser som man kunde använda sig av när man ritar. Hm... Tänkomtänkomtänkom. Inte EN gång hade jag kommit på tanken att leta upp det på nätet. (smart!). Och då är det väl tur att superduktiga Andrea tipsade om posemaniacs.com på sin blogg. Så här sitter jag och skissar så fort jag bara kan på sekundutmaningarna och är så himla glad över lite att bita i.

Every lonely person should have a rabbit in their pocket to keep them company

every lonely person should have a rabbit in their pocket to keep them company.

Jag surfar gärna runt på bloggar. Tittar på bilder och kommenterar om det är nått jag gillar. Trevligt värre. Och en av de bilderna var världens gulligaste lilla kaninbild hos nollfemnolltvå. Och bara tanken på att ha en liten kanin med sig fickan att plocka upp när man är ensam är bara så målande. Så jag skrev vad jag tyckte och tänkte och blev då utmanad av blogginnehavaren Emilia att rita en egen kanin som jag har i fickan. Så här är min fick-kanin :)

Vad håller jag på med?

Igår hade jag svårt att hitta balansen. Kanske berodde det på för lite sömn och för mycket nattmålande. Eller kanske berodde det på det där dumma knät som sabbade sig förra helgen igen och därmed åter fått mig att känna mig som en tjock liten tant. Eller berodde det bara på att det är mycket jobbande för Fina Mannen den här veckan och då verkar dagarna ibland nästan oändliga. Vem vet? Jag kanske? Nej, jag tror inte det.

Men helt plötsligt så satt jag där igen alldeles förvirrad. Vad håller jag på med? Jag sitter uppe halva nätterna och målar, vill bli bättre (nej bäst) och kämpar som tusan för att hela tiden komma framåt. Framåt. Vidare. Men mot vad? Vad är drömmen nu igen? Kommer jag nöja mig med att bara bli bäst? För det är ju verkligen ingenting som jag tror att jag någonsin kommer att tycka att jag är. Ändå är det som om jag har öppnat en dörr i mig som jag inte kan stänga. Jag bara måste fortsätta vidare. Låter det alls vettigt?

Kanske är jag så mållös (ofrivillig ordvits) för att jag har så svårt att se hur den där drömmen jag har inom mig verkligen kan bli verklig. Målbilden är så suddig och jag får svårt att få ihop det. För det finns så mycket andra bilder där runt omkring. Hundra personer kan säga till mig att satsa. Jag vill satsa! Men mot vad? Exakt? Konkret?

Sedan finns det saker som är större och viktigare än det här: Min familj.

Utan min underbar lilla familj hade jag inte varit någonting. Antagligen hade jag inte trott på mig själv så mycket att jag ens lagt upp några bilder här. Jag hade också antagligen varit alldeles för otålig och redan förkastat varenda teckning jag börjat på för att jag inte var bra nog. Min familj är verkligen bäst. Och min andra stora dröm är att vara med dem. Ge dem allt jag kan och ge mina barn en underbar uppväxt med kärlek och samvaro och mys. Det är viktigt för mig.

Sedan är det ingen hemlighet att bönder jobbar mycket. Väldigt mycket ibland men alltid mycket. Inga semestrar att räkna med och om de blir så blir de sällan längre än en vecka. Oftast inte så långa heller. Det kan ibland vara jobbigt men det är också ett liv vi valt att leva ihop. Det finns ju fördelar också. Men ibland får jag bara inte ihop det. Familjedrömmen, kreativa drömmen och vardagen med jobb och hus och hem.

Så jag är förvirrad. Vad håller jag på med?

Fast det är kanske inte nödvändigt att veta...

Det HÄR är kärlek!

Jag kallar honom Fina mannen. Inte bara av vana utan för att han är osannolikt fin! Förutom det uppenbara: att han är snygg som ingen annan, rolig som ingen annan och alldeles underbar, så står han också ut med mig. Eller egentligen står han inte ut. Han får mig egentligen aldrig att känna det så heller. Han får mig att känna mig speciell och perfekt trots alla brister jag ser hos mig själv.

Jag ritar bara av honom i smyg i tv-soffan när vi ser på tv. Annars ritar jag nästan aldrig av honom. Inte för att jag inte vill utan för att det känns som om jag aldrig kan göra denna fantastiska man rättvisa. Det gör jag inte nu heller.

Men här är min andra akvarellmålning. Och jag trivs verkligen med penslar och snabba drag blandat med pill. Mycket kvar att lära dock... Fast det är det väl alltid!

Varför kan inte allt bara gå på vilja?

I min förra blogg hade jag en kategori som hette vikt och mat. Egentligen är det konstigt att ingen sådan kategori kommit fram här än med tanke på att den där jäkla vikten och den där alltför goda maten (och godiset) ständigt förföljer mig både med glada och jobbiga känslor. Har ett bra tag sedan dottern föddes suttit här med på tok på tok för många kilon på mig. En bit över hundra och inget jag är stolt över. Men ibland bara orkar jag inte. Jag har tusan tänkt på hur tjock jag är sedan jag var 13! Även om jag många år när jag tyckte att jag var tjock inte ens var det. Jag har kämpat och gråtit och givit upp så många gånger att jag tappat räkningen. Hade allt bara handlat om vilja så hade jag nog gått ner hundra gånger om. För jag vill verkligen så osannolikt mycket.

Men så är det alltid de där sista bitarna som ska på plats innan jag bestämmer mig. Jag har bestämt mig många gånger. En gång bestämde jag mig så pass att jag gick ner 18 kilo och blev normalviktig. Det var en udda upplevelse som jag gärna återupplever. Men därefter har det gått uppåt och neråt och uppåt och neråt och sedan jättmycket uppåt och sen en bit neråt och sedan sakta uppåt och bara lite till uppåt. Och sedan har det inte gått så mycket neråt sedan dess.

Och jag kunde få en krona för varje timme jag tänkt på min vikt hade jag varit rik. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Jag ser mig inte i spegeln en gång utan att tänka på om jag ser tjock ut eller inte. Och ibland så orkar jag bara inte längre. Orkar inte noja och räkna och ha skuldkänslor och skjuta i höjden om vart annat.

Då stänger jag av.

Nu har jag stängt av jättelänge. Klart har jag nojat ändå men bra dagar har jag liksom mer sett mig som kroppslös. Jättekonstigt uttryck kanske men jag vet vad jag menar. Men ibland får man lätt nog. Tillfällena jag är nöjd med min kropp blir allt färre. Jag vill helst undvika att synas och trots det känns det som jag syns överallt. Jag hatar när jag inte orkar, vågar eller bara känner mig begränsad. Och jag drömmer varje gång jag ser någon annan mamma som bara är smal. Inte säkert hon tycker hon är smal - men jag vill bara vara sådär som jag var innan.

En beslutsamhet växer i mig nu. Tilltron till mig själv är dock ännu inte lika stor. Men jag vill så gärna så gärna ha en sommar då jag inte känner mig begränsad. Jag vill så mycket. Varför kan inte allt bara gå på vilja?

skiss innan förödelsen

Åh, jag vill så gärna bli kung på akvarell! Det är väldigt kul att jobba med. Och lättaste sättet att lära sig är ju att öva. Och då kan det ju vara bra att öva på att måla av något där man kan se ljus och skuggor etc. Så här kommer en skiss på min Fina man som jag ska förstöra i övningssyfte. Hehehe. Därför jag visar skissen nu innan förödelsen landat på den.

Men nu ska jag fortsätta med det jag höll på med nyss: nämligen att förstöra alla tänkbara planer min dotter har på att klättra uppför trappan!

(har för övrigt grävt fram varenda gammal torkad färgburk i huset nu)

Köp mig lite hemtrevnad!

idé till kök

Jag är sån där att jag gärna köper mig lite städmotivation. Några soffkuddar blir ett blankpolerat vardagsrum. En matta i hallen ett helt inredningsmaraton. Den där känslan av projekt berusar mig och tillfredsställelsen med att göra det lite mer som man tänkt sig gör att hemkänslan kryper lite närmare mig. För jag är rakt inte någon som fixar hem sådär på en gång utan låter gärna allting liksom smyga ihop med tiden. Hemtrevlighet är viktigare än inredningsideal.

Grejen är att jag är så otroligt trött på mitt hus just nu. Det står still. Det har egentligen stått stilla i över ett år. Kanske mer. Saker står huller om buller på prydnadshyllorna och ingenting vittnar om att det här hemmet är ombonat med en flödande kärlek. Kärleken kommer liksom stötvis. Och sista stöten är för länge sedan.

Innan vi fick barn så renoverade vi hela tiden och varenda överbliven krona gick till möbler och färg. Vi hade tom sparade pengar som bara gick till att förverkliga våra drömmar om ett hem. Kanske inga dyra drömmar men ändå så som vi ville ha dem.

Delvis är de väl barnen som gjort att tiden och energin inte riktigt finns till lika stor utsträckning att renovera. Men mitt motto är att man visst kan göra grejer när man har barn - det handlar snarare om beslutsamhet. Och det kan man väl säga att jag har. Mycket. I överflöd. Och idéer och tankar och ritningar som fyller mitt skrivbord. Ändå håller varenda kökslåda i köket på att gå sönder, spisen saknar handtag, vardagsrumsbordet är helt nött, gardiner och dukar behöver en uppdatering eller bara ett alternativs byte och farstun står halvgjord med avrivna tapeter och halvrivna väggar. Bara några saker.

För det handlar inte om tid eller intresse. Det handlar om det där andra som ständigt begränsar en så oerhört mycket: Pengar. Med 180 kronor om dagen i föräldrapenning är det knappt tillåtet att köpa nya akvarellfärger. För det mesta känns det ändå okej. Man blir van vid att ha lite - och jag tror, som jag skrivit innan, att det kan vara bra för en att lära sig värdesätta och uppskatta saker mer. Men vissa dagar. Vissa dagar då känns det som om allting man skulle vilja göra hemma är helt omöjligt och det enda man gör är att putta skit från ett ställe till ett annat samtidigt som hela hemkänslan förfaller runtomkring en.

Fast kanske är det bara att börja någonstans. Gräva i garaget efter halvtorkade färger och bestämma sig för att "Nu gör jag vad jag kan - och allt jag inte blir nöjd med sedan får jag göra om!". Kanske känns det då som att man köpt tillbaka lite hemkänsla igen. I alla fall tills dess att det blir andra tider...

Hmm. Jag smider planer...

Första akvarellteckningen

Alla är barn i början. Och så också mina akvarellkunskaper sedan jag skaffat mig min första akvarell-låda och nu gjort min första akvarellteckning någonsin (tror jag). Om vi säger såhär - i mitt huvud var jag lite mer Carl Larsson. Men men, med tanke på att jag är lite ny med det här på färg och blanda och grejer så kan jag kanske förlika mig med mina brister. Kanske. (Eller egentligen inte alls). Och motivet blev bara. Men nu hoppas jag att miljoner fantastiska ritidéer bara ska dimpa ner i huvudet på mig under natten så jag kan öva ännu mer. För trots frustrationen så hade jag ju aldrig fortsatt om det inte också varit fasligt kul.

Så. Jag ska nog erövra mina akvarellfärger också! Om jag är totalt hopplös om trettio teckningar så kanske jag ska överväga ett annat material för min egen skull.  Men ibland måste man bara förnya sig för att kunna komma vidare med allt annat.

Har för övrigt haft en fantastiskt trevlig helg med familjen. Och egentligen har vi inte gjort så mycket mer än att åka bort. Fast ibland räcker det.


Sedan känner jag att jag är lite kass på att få ihop kommentarsvar nu. Irrar mest omkring och återkommer när jag är lite mer fokuserad. Jag blir i alla fall VÄLDIGT glad för alla fina kommentarer och tar till mig varenda ord!

En Pip

Nu har vi landat och är numera inneboende på ett fasligt trevligt ställe. Ibland är det så skönt att bara komma iväg. Och så ompysslade vi blir då! Efter att ha hostat mig igenom en hel natt till sov jag till klockan halv elva. Det händer INTE ofta. Eller egentligen aldrig eftersom jag inte är en morgonsovare.

Sedan är det ju jättemysigt att bara kunna sitta i en soffa och teckna några timmar medan andra pratar. Så igårkväll blev det denna bild. I brist på pennvässare är denna tecknad med stiftpenna och 8B penna som höll sig längst.

Jobb och förkylning

Sitter och hostar och skruttar mig. Imorgon bär det av på äventyr. Kanske inte större äventyr än att åka tre timmar bort - men det känns precis lagom när man isolerat sig på sin gård i ett år typ. Också mysigt att just åka bort från gården ett tag. Den kan verkligen kännas för nära ibland - även om det är hemvant och okej för det mesta.

Sedan jobbade jag igår. Men det var inte utan en viss ansträngning. Just då och där tyckte jag nog att det gick bra. Inte strålande precis men bra och ungarna var ju såklart fantastiska. Men jag är så ovan. På ett sätt kan jag se att jag hanterar saker bättre och proffsigare än under mina praktiker. Att jag liksom mognat. Men på ett annat sätt så känner jag hur de andra lärarna suckar när mina ungar alltid är på vift och arbetsron under vissa lektioner är obefintlig. Och jag tänker och överarbetar och vandrar runt och funderar att jag när jag kommer hem ärligt tror att jag är döende. Hela eftermiddagen igår antingen sov jag eller kände mig totalt överkörd. Men ändå. ÄNDÅ. Trots att jag igår tänkte "Nej, det här måste jag vila upp mig efter ett bra tag!" så känner jag idag att det ändå är ganska värt det. Och barnen är verkligen grejen! Tänk privilegiet att kunna sitta vid lunchbordet och på ett gäng 7-8 åriga pojkars initiativ prata om döden med ett sånt djup och en sån förståelse att man nästan blir rörd. Så kloka ungar att man inte kan sakna annat sällskap. Eller när man är på väg till bilen helt utpumpad och den där ungen längst bak i klassrummet förvånar en genom att knacka på fönstret och vinka till en med ett stort leende.  Det är ju just därför...

Nej, nu skulle jag vilja dra ett täcke över huvudet och sova bort denna dumma förkylning. Men min lilla unge verkar inte ett dugg trött. Men go är hon ändå....

Det värmer ända in!

När jag lade upp min bild för tävlingen så räknade jag inte alls med att vinna. Det kommer jag antagligen inte heller göra med tanke på att allt räknas på rösterna och jag dessvärre inte har det kontaktnätet att nå ut. Men jag tänkte nog mer att det kunde vara bra att lära sig synas mer utan ursäkter eller känna sig fjantig. Kanske någon ser som vill se mer av vad jag gör? Vad vet jag?

Men det jag inte väntade mig var den kärleksvåg som slog emot mig igår när jag la upp bilden. Jag förväntade mig det inte alls. Men att alla dessa goa människor ställer upp för mig! Tror på mig! Det kanske kan verka som en liten obetydlig gest men jag blev så himla hjärtligt och ärligt glad att jag somnade med ett stort leende på läpparna. Och det hade ingenting med en eventuell vinst att göra.

Så TACK för att ni tror på mig! Det värmer ända in.

Och har ni inte röstat, eller vill rösta igen, är det bara att klicka här!

Jag tävlar!

Nu jädrans! Här ska det tävlas! Antagligen inte en suck att vinna men det är ju faktiskt bara kul att delta också... Fick nys om att man kunde tävla om att designa ett Sl-kort. Och som den otroliga lantis som jag är visste jag inte alls vad Sl ens var och fick därför researcha för att veta :) Mer om tävlingen kan man läsa här!

Men framför allt: Rösta på mig här!

Lite smårädd

Imorgon ska jag jobba för första gången på över ett år. Och även när jag jobbade sådär sist för över ett år sedan så gjorde jag knappt det med någon reda. En dag lite hit och lite dit och absolut inte ofta eller med kontinuitet. Jag har ju redan kommit fram till att jag aldrig egentligen har jobbat. Eller det kanske jag har om man räknar alla somrar i hemtjänsten. Men det är somrar som snart tar slut där man precis kommer in i jobbet lagom tills man slutar. Det jag menar är att jag aldrig haft det där jobbet man går till varje dag i ett halvår. Inte för att det är ett sådant jobb jag ska till imorgon - men blir nervös när jag tänker på att den verkligheten närmar sig.

Visst har jag storstilade drömmar om att bli allt annat också i världen. Men eftersom jag råkar vara uppfostrad till en jordnära drömmare så tror jag fullt och fast att det är bra för en att ha vanliga jobb också. Kanske är det där man ändå hamnar när man inser att talang inte räcker tillräckligt långt för att kunna försörja sig på en dröm. Och då vill jag inte se vanligheten som en backup-plan. Jag har inget emot vanlighet och tror faktiskt jag skulle kunna trivas bra med att gå till min klass varje dag. Men jag tror kanske mer på vanlighet med måtta. Det ligger nog i min natur att behöva känna att jag gör något extra också. Och självklart hägrar drömmen om ett liv bland papper och pennor. Men kanske kommer det en tid för det också. Kanske. Men jag tror nog inte tillräckligt än. Tills dess är jag gärna lite vanlig också.

Fast det är klart att jag blir livrädd när jag nu ska jobba igen. Igår kunde jag jag knappt somna för jag tänkte på det. Jag vet någonstans i mig att jag tycker att det är kul att jobba i skolan. Jag vet kickerna jag fått och hur nöjd jag varit. Men jag vet också hur hemskt jobbigt jag tyckt det har varit. Hur många gånger jag fått brottats med den där känslan av att vara helt misslyckad när eleverna härjar vilt och man är glad om man får dem att sitta på sina platser. Och det är fruktansvärt hur osäker man kan känna sig. På ett sätt vet jag att det är så livet som inhoppande vikarie är när man varken har koll på rutiner eller på eleverna eller ens har bildat sig en klar uppfattning om sin lärarroll. Men på ett annat plan är jag bara rädd. Så de där känslorna av upprymdhet jag kände i fredags har nu blivit en nervös klump. Men det är väl så det är antar jag...

Och vem är jag egentligen rädd för kan man undra? Små spralliga sjuåringar? Nej, de borde inte skrämma mig. Men mest är jag nog rädd för att vara totalt inkompetent trots min flashiga examen och allt.

Fast vi är väl alla barn i början...