I min förra blogg hade jag en kategori som hette vikt och mat. Egentligen är det konstigt att ingen sådan kategori kommit fram här än med tanke på att den där jäkla vikten och den där alltför goda maten (och godiset) ständigt förföljer mig både med glada och jobbiga känslor. Har ett bra tag sedan dottern föddes suttit här med på tok på tok för många kilon på mig. En bit över hundra och inget jag är stolt över. Men ibland bara orkar jag inte. Jag har tusan tänkt på hur tjock jag är sedan jag var 13! Även om jag många år när jag tyckte att jag var tjock inte ens var det. Jag har kämpat och gråtit och givit upp så många gånger att jag tappat räkningen. Hade allt bara handlat om vilja så hade jag nog gått ner hundra gånger om. För jag vill verkligen så osannolikt mycket.
Men så är det alltid de där sista bitarna som ska på plats innan jag bestämmer mig. Jag har bestämt mig många gånger. En gång bestämde jag mig så pass att jag gick ner 18 kilo och blev normalviktig. Det var en udda upplevelse som jag gärna återupplever. Men därefter har det gått uppåt och neråt och uppåt och neråt och sedan jättmycket uppåt och sen en bit neråt och sedan sakta uppåt och bara lite till uppåt. Och sedan har det inte gått så mycket neråt sedan dess.
Och jag kunde få en krona för varje timme jag tänkt på min vikt hade jag varit rik. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Jag ser mig inte i spegeln en gång utan att tänka på om jag ser tjock ut eller inte. Och ibland så orkar jag bara inte längre. Orkar inte noja och räkna och ha skuldkänslor och skjuta i höjden om vart annat.
Då stänger jag av.
Nu har jag stängt av jättelänge. Klart har jag nojat ändå men bra dagar har jag liksom mer sett mig som kroppslös. Jättekonstigt uttryck kanske men jag vet vad jag menar. Men ibland får man lätt nog. Tillfällena jag är nöjd med min kropp blir allt färre. Jag vill helst undvika att synas och trots det känns det som jag syns överallt. Jag hatar när jag inte orkar, vågar eller bara känner mig begränsad. Och jag drömmer varje gång jag ser någon annan mamma som bara är smal. Inte säkert hon tycker hon är smal - men jag vill bara vara sådär som jag var innan.
En beslutsamhet växer i mig nu. Tilltron till mig själv är dock ännu inte lika stor. Men jag vill så gärna så gärna ha en sommar då jag inte känner mig begränsad. Jag vill så mycket. Varför kan inte allt bara gå på vilja?
Det GÅR att göra allt på vilja, det som oftast avgör är hur pass mycket man vill och hur pass tydliga mål man har.
SvaraRaderaJag har hört ett jätteinspirerande knep, och det är att försöka övertyga sig själv om alla bra saker som skulle hända om man uppfyllde sina mål.
Oftast så försöker man liksom motstå saker, eller tvinga sig till saker. Bägge e ju ett slags tvång liksom.
Nu tjatar jag om den där dumma listan igen haha, men vad du än har för mål, så kanske det hjälper om man plitar ner hur du vill vara som person.
Hur ser hon ut? Vad har hon blivit riktigt grym på?
Typ alla bra egenskaper, försöka sätta dig in i vad den människan har för livsstil. Det gäller att få en så tydlig bild som möjligt som man ser framför sig.
Då e det typ lättare att försöka hålla sig på samma bana som den "nya" du hade gjort, och så fort man vill återgå till gamla vanor så kan man fråga sig själv vad den nya du hade gjort, och försöka göra det istället :)
Huvudsaken är att man utvecklar en stark motivation, bara du ser framför dig exakt vad du vill ändra på så vet man lättare vad som behöver göras för att nå dit. Huvudsaken är att du blir riktigt lycklig av de tankarna för det är det som peppar mest!
Svar: Va roligt att du uppskattade tipset förresten! Enjoy :D
sv: du får hitta på en egen och lova att visa mig när den är klar? :D
SvaraRaderaoch bra text, du är inte ensam!