Sitter i ett hav av pennor vid mitt skrivbord. Har målat en massa och är nöjd. Lite njutningsfullt sista pill och sedan kommer den upp framåt kvällen/natten. Det är alltid så skönt att bli klar - jag har lärt mig det efter år av att inte bli klar. Inte tillåta mig själv att bli klar kanske. Men jag vet ärligt inte om vad jag ska tycka om de där distanskänslorna jag känner i magen nu till mina bilder. Jag jobbar med dem. Hårt och engagerat och med alla rus och våndor därtill. Men när allt är klart är det som om jag inte längre bryr mig. Lägger upp det i bloggen och blir ju klart väldigt väldigt glad om någon gillar det jag gör. Men den där känslan av att hela mitt liv hänger på en bild finns inte riktigt längre. På ont och gott. Förut älskade jag liksom och nu lägger jag bilderna i lådan och har inga enorma känslor för dem. En del tycker jag mer om men det är inte på liv och död längre. Och konstig som jag är kan jag sakna den där passionerade kärleken. Är det här normalt? Eller ett tecken på någon sorts utveckling av mitt professionella förhållningssätt? Eller håller jag bara för högt tempo och bara inte hinner ta mig tid att se vad jag gjort? Jag vet inte.
Även om jag ofta funderar över det här så kan just dessa funderingar just nu bero på att jag varit i någon sorts tankebubbla hela dagen. Eller egentligen de senaste dagarna. Inte negativa tankar främst utan bara sådana där djupa tankar som man ändå aldrig förstår sig på. Som hur fort människoliv bara rusar på och hur lite vi vet om alla liv och livsöden innan oss. Vi minns ju bara som högst två och kanske tre generationer bakåt. De vi träffat. Om tre generationer är det ingen som pratar om en längre eller minns vem man var. Och tänk alla släktingar innan som jag inte vet något om. Antagligen en ålderskris. Alla sådana här tankar brukar jag ursäkta med ålderskris. Liv och död. Fast jag har tyckt om att läsa på gravstenar nästan hela mitt liv. Är det så konstigt egentligen?
Som sagt. Inte deppig utan mest ohälsosamt djup. Imorgon jobbar jag, så då lär nog tempot hinna ifatt djupheten. Ska bli både läskigt och skönt. Ny klass men samma skola. Undra när jag vänjer mig och slutar vara så nervig?
Massa frågor och inga svar. Så typiskt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar