Imorgon ska jag jobba för första gången på över ett år. Och även när jag jobbade sådär sist för över ett år sedan så gjorde jag knappt det med någon reda. En dag lite hit och lite dit och absolut inte ofta eller med kontinuitet. Jag har ju redan kommit fram till att jag aldrig egentligen har jobbat. Eller det kanske jag har om man räknar alla somrar i hemtjänsten. Men det är somrar som snart tar slut där man precis kommer in i jobbet lagom tills man slutar. Det jag menar är att jag aldrig haft det där jobbet man går till varje dag i ett halvår. Inte för att det är ett sådant jobb jag ska till imorgon - men blir nervös när jag tänker på att den verkligheten närmar sig.
Visst har jag storstilade drömmar om att bli allt annat också i världen. Men eftersom jag råkar vara uppfostrad till en jordnära drömmare så tror jag fullt och fast att det är bra för en att ha vanliga jobb också. Kanske är det där man ändå hamnar när man inser att talang inte räcker tillräckligt långt för att kunna försörja sig på en dröm. Och då vill jag inte se vanligheten som en backup-plan. Jag har inget emot vanlighet och tror faktiskt jag skulle kunna trivas bra med att gå till min klass varje dag. Men jag tror kanske mer på vanlighet med måtta. Det ligger nog i min natur att behöva känna att jag gör något extra också. Och självklart hägrar drömmen om ett liv bland papper och pennor. Men kanske kommer det en tid för det också. Kanske. Men jag tror nog inte tillräckligt än. Tills dess är jag gärna lite vanlig också.
Fast det är klart att jag blir livrädd när jag nu ska jobba igen. Igår kunde jag jag knappt somna för jag tänkte på det. Jag vet någonstans i mig att jag tycker att det är kul att jobba i skolan. Jag vet kickerna jag fått och hur nöjd jag varit. Men jag vet också hur hemskt jobbigt jag tyckt det har varit. Hur många gånger jag fått brottats med den där känslan av att vara helt misslyckad när eleverna härjar vilt och man är glad om man får dem att sitta på sina platser. Och det är fruktansvärt hur osäker man kan känna sig. På ett sätt vet jag att det är så livet som inhoppande vikarie är när man varken har koll på rutiner eller på eleverna eller ens har bildat sig en klar uppfattning om sin lärarroll. Men på ett annat plan är jag bara rädd. Så de där känslorna av upprymdhet jag kände i fredags har nu blivit en nervös klump. Men det är väl så det är antar jag...
Och vem är jag egentligen rädd för kan man undra? Små spralliga sjuåringar? Nej, de borde inte skrämma mig. Men mest är jag nog rädd för att vara totalt inkompetent trots min flashiga examen och allt.
Fast vi är väl alla barn i början...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar