Jag snörvlar och snorar och nyser om vartannat och ligger på soffan med tårfyllda ögon (då orsakade av förkylningen men det låter ju inte lika dramatiskt) och känner verkligen att "Jah! Nu är jag på min topp!". Eller inte. Just då, av någon outgrundlig anledning, så slår mig plötsligt minnet av ett samtal jag hade tillsammans med några andra om att få barn och bli mamma. Det var bara jag och en annan tjej som hade barn. Hon sådär cool, smart och duktig att jag kände mig som sluffsig och ofullständigt i jämförelse. Och då inte bara i jämförelse med hurdana vi var som mammor. Och så kom vi in på ämnet om att BLI mamma.
Min upplevelse av att bli mamma är med någon sorts skräckblandad förtjusning. Minns både den fantastiska upplevelsen av få min son (just min son!) och uppleva utvecklingen från bebis till barn och upptäcka vem just han är. Men jag minns också den plågsamma långdragna förvandlingen till att på riktigt känna sig som en mamma. En förvandling på flera år innan jag känner mig helt hemma och fattar mig själv igen.
Och då under diskussionen säger denna människa, trebarnsmamma, med glöd, styrka och lycka i blicken "När jag fick barn kände jag mig som en Lejoninna!". Bilden av det starka, självständiga, stolta lejonet slog mig direkt och jag såg för mitt inre att det var precis sådan hon var. En riktig lejoninna! En sådan jag skulle vilja vara. Och uppenbarligen var det den där barnfödargrejen som förvandlade henne. Det paradoxala är ju att precis samma grej förvandlade mig till en vilsen liten ekorre.
Nu flera år senare kan jag dock lite förstå henne. Inte helt, men lite. Jag har kanske funnit mig nu såhär efter ett tag och känner en trygghet i mig själv och att vara mamma som jag inte känt innan. Men någon lejoninna? Nej, verkligen inte! Ändå tänker jag ofta på det. Ibland skrattar jag för att det är så långt ifrån min verklighet. Ibland, som idag i soffan alldeles snorig, så undrar jag var tusan min Lejoninna tagit vägen? Och ibland när jag är läskigt hypereffektiv och tycks få allting att flyta och funka sträcker jag på mig som om hon lurar runt knuten. Men jag är kanske inte den där urtypen som klämmer fram ungar och känner att hela mitt väsen uppfylls av någon sorts inre frid och styrka... I alla fall inte av det slaget..
Men trots det så känner jag mig hemma nu med ungar som passerat alla besvärliga delar av bebisstadiet. Bebisar är inte min grej helt enkelt. Även om de också kan vara söta och mysiga.
Så den snörvlande icke-lejoninnnan ska nu ta och se vad vi ska hitta på för resten av kvällen nu. Jag håller på att skissa upp en ny headerbild då jag egentligen aldrig varit helt nöjd med den gamla. Vi får se, vi får se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar