Utanför skalet och rockar loss

Jag kommer inte riktigt över det. Den där uppblåsta känslan av att ha lyckats med något stort. Eller stort? Jag vet inte riktigt om det här riktigt kan kvala in bland fredspris och hjälparbete. Men ibland känns det inte som om man kommer någonstans. Man står och trampar och trampar och trampar. Tappar tilltron och får tillbaka den igen. Men tappar det ibland rejält. Undrar "Vad tusan sysslar jag med?! Borde jag inte ha något vettigare för mig? Fjant!". Jag har liksom aldrig på riktigt riktigt känt att jag lyckats med något kreativt. Vunnit. Har inte vunnit några teckningstävlingar som liten (var ju aldrig bäst i klassen på julteckningar heller) och har skickat in novell efter novell, förvissad om min vinstchans, men bara fått nej. Till slut slutade jag försöka och haft misslyckandet som någon sorts självuppfyllande bild av mig själv. Alla andra blir upptäckta. Alla andra får chanser. Alla andra kan. Men inte jag. Det är väl liksom menat så... Alldeles för vanlig och fru och barnig och tjock för att någon ens ska titta.

Men det handlar väl mer om att våga. Sträcka på sig och säga att det här är jag och det här gör jag utan ursäkter. Bara köra på och satsa. Det har varit en lång process till att komma hit där jag är nu och den där hedersomnämningen som inte ens är en verklig vinst är beviset på hur långt jag kommit. Och lönen för att våga. Det är nog därför jag sträcker på mig så. Ut ur sitt skal och med vinst.

Nu gäller det att inte krypa tillbaka igen.

Tack alla underbar människor som tror på mig!