Att våga få ja

Det är ett ord som skrämt ihjäl mig så många gånger. Som fått mig att backa när jag borde gå framåt och som fått mig att gråta många bittra tårar. Ett ord alla hör men som somliga knappt står ut med. Och ordet är "Nej". Det skadar inte och det är helt harmlöst i sig men ändå, vid den här tiden förra året, satt jag så tillintetgjord av ordet att jag inte riktigt visste hur jag skulle resa mig. Och det är just precis den känslan man alltid fruktar att möta och när man väl har mött den så inser man att "Nej" faktiskt inte är återvändsgränden man fruktade utan bara ett stopp på vägen. Men trots storslagna insikter sitter rädslan inpräntad och det är bara att härda sig själv till styrka.

Och man kan bli starkare av "Nej!". För jag har ju valt helt fel dröm om jag väntar mig en nej-fri väg. Om jag verkligen ska bli något så måste jag satsa och då lär jag få nej. Jag vet det även om det skrämmer mig. Och blir jag inte tålig på att ta nejen och istället alltid tänker att det inte är någon idé så kommer jag ingenstans. Men vad gör man då när man i varje tagen chans hör hela livets kör av Nej-svar? Ja, man slutar lyssna om man kan.

Och sedan är det kanske dax att påminna sig själv om alla Ja som finns. Alla goa människor som hejar på en! Alla som säger att man kan och egentligen bara väntar på att man ska våga! Och alla som inte alls känner en men ändå tror på det man gör.

För om man vågar. Om man provar så finns det "Ja" där ute. "Ja" som lyfter en och får en att fortsätta genom en skog av Nej och feltänkande. Och även om "Ja-en" inte blir som man tänker det så är det ändå ett Ja på vägen. Jag ska försöka komma ihåg det.

För jag tror plötsligt att lite mål och mening med mitt målande damp ner i huvudet på mig! Nu håller jag bara tummarna att det blir som jag hoppas!

Up and away

Jag bloggar fortfarande inte. Så ni vet ;)

Fortfarande antibloggskrivande så jag målade istället. Och då måste man ju blogga upp det :)

Orkar inte blogghetsa nu och känner mig ändå bara gnällspikig. Återkommer när inspirationen faller på. Kanske idag eller om några veckor. Vem vet! Lite mål och mening ska hittas på vägen är det tänkt...

Varför? DÄRFÖR!!

Jag är en dålig bloggerska (förhoppningsvis inte: människa) och har förlorat mig totalt i den senaste dagarnas vardagskaos utan en enda inspirerande kreativ tanke som sällskap. Uppenbarligen ska vi ha kalas ute i det fria på söndag så jag hoppas att något kreativt snart slår mig som blixten så att vi på något sätt ska kunna underhålla ett större gäng 4-åringar. Men det löser sig säkert. Eller får vi det mest ogenomtänkta kalaset någonsin. Det finns en risk.

Men i övrigt märkte jag häromdagen hur den där känslan slog mig. Det har hänt mig så många gånger förut men det var som om när jag hade vardag ända upp till öronen och den praktiska verkligheten slog mig så sänkte jag bara garden. Jag gjorde en kik på alla bloggar jag läser. På de som ritar. Och så insåg jag sådär stilla och definitivt att jag inte kan som dom. Jag går och tror mig veta att jag kan bli lika bra men i ärlighetens namn är jag inte det. För att bli så bra måste jag öva. Ta mig mer tid att öva och vidga mina vyer - men för mig i det här läget jag är i nu så är det svårt. Jag behöver en kick i baken och bara någon möjlighet till att utveckla mig. Ägna mig åt att utveckla mig.

Men VARFÖR?

Vad är det jag ska bli? Varför ska jag ta tid från min man och mina barn för att utveckla mig mot ett obestämt mål som inte leder någonstans? Visst kan jag kludda på skoj men jag har så svårt att funka så. Jag vill så gärna se mål och syften med det jag gör. Om så att jag skriver insändare i lokaltidningen eller hänger ut mina teckningar på anslagstavlan på ICA eller ritar gårdsloggor för glatta livet. Jag vill göra något som känns större än att kludda planlöst i TV-soffan. Men jag är inte där. Och jag undrar så om mitt redan fullspäckade liv där jag pusslar så gott det går för att finnas och orka med verkligen inbegriper en Elin med tankarna flygande. Var ska jag hitta tiden, orken och samvetet att utveckla mig? Satsa  på att rita klart min barnbok och sedan skriva fler?

Kanske är det bara att lägga denna verklighetsfrånvarande del av mitt liv på hyllan nu efter föräldrarledigheten, sluta vara en barnrumpa och bara inse att jag inte är lika bra som dom. Att det här är en dröm, att alla har sådana, och att det inte behöver betyda (det som jag så ofta stentror på) att jag kommer lyckas.

Och det hemska är att det slår mig med sådan definitiv likgiltighet att jag tror mig veta att det är den självklara vägen som alla redan sett ut till mig och att jag nu måste bli vuxen på riktigt. För min egen och min familjs skull.

Men när jag skriver det här så gråter jag töntigt nog lite. På sätt och vis är det skönt, för det motbevisar min påstådda likgiltighet.  För det var ju det här jag var rädd för. Jag vill ju inte ge upp. Jag vill inte inse att jag är sämre än alla andra. Jag vill inte tro att drömmar är omöjliga. Jag vill inte!

Men jag behöver nog rycka upp mig snart. Hitta tydliga mål och mening i min kreativitet - om så bara små - för att mota meningslöshet och hitta lite därför.

Och egentligen vill jag bara vara sådär cool så att när någon frågar mig VARFÖR jag håller på som jag gör så svarare jag enkelt och lätt nonchalant "Därför!" Som om det vore den självklaraste saken i världen. Det vill jag!

Sista dagen som mammaledig

Foto: Sonen

Idag sa vi Hejdå! till vår gamla husvagn för den här säsongen. Lite vemodigt är det allt och imorgon börjar vardagslivet på allvar här hemma! Då jäklans ska det jobbsökas och leva sunt och städas och fixas kalas och gud vet allt! Ingen höststress alls, ingen alls. Och jag ska verkligen försöka att skärpa mig och bli en frisk positivt sprudlande fläkt denna höst på bloggen. Men jag lovar ingenting.

Det är bara att inse. Jag kommer aldrig bli klar ;) De bristande tekniska målarkunskaperna gör att det kommer ta år innan jag är klar med denna! Jag målar och målar i timvis och min stackars ofrivilligt utnämnda konstkritiker till man ser ingen skillnad alls. Haha. Men i övrigt, bara jag får någon form av flyt och vana blir nog detta bra. Gillar skarpt att det inte är så definitivt när man målar som när man tecknar och att det alltid går att ändra - fast måhända kan ju detta vara en anledning till att jag segar.

Samtidigt i Ladugården

Matdags för kossorna



Min fina man flyttar kalvar...


... En uppgift som inte är det lättaste har jag förstått då kalvar går dit de vill.

Bra att följa mallen?

Jag är så attans skrivsugen ska ni veta. Och inte blir det inte bättre av att mina bloggare jag följer gör böcker till höger och vänster heller. Och jag längtar riktigt efter att kunna förlora mig i en berättelse och spåna natt som dag och fantisera och sitta och skratta åt mig själv, men egentligen åt alla dråpliga saker mina karaktärer tar sig för. Jag längtar efter att vara uppslukad och ha visioner och sitta och tänka på sista sidan jag ska skriva samtidigt som jag bara är på sidan 15. Eller hur jag hittar en tråd jag inte riktigt vet hur jag ska knyta ihop och sedan hur det bara lösningen slår mig mitt i natten, i bilen eller mitt i ett samtal och hela världen skiner. Ja, jag längtar till och med efter skrivkramp!

Men jag kan inte skriva nu, för varje gång jag försöker så hänger den där oavslutade boken över mig. Den med text och inga bilder. En dag blir jag kanske modig igen. Jag samlar mig hela tiden och är livrädd för jämnan. För vad vet jag egentligen inte precis.

Istället så läser jag för glatta livet. Jag plöjer böcker som aldrig förr. Och i min definition av att plöja, då jag inte är någon storläsare i vanliga fall heller, är några böcker i månaden på sin höjd. Men det ligger alltid en bok på sängbordet. Och när man läser mycket och får skriva desto mindre så är det lätt att fundera över vad det är som gör böcker till bra böcker.

Nyss läste jag en bok som jag från början ville avfärda som klyschig, tantsnuskig och allmänt förutsägbar. Och egentligen var den kanske lite allt det där - men ändå inget av det! Och det slutade med att jag älskade den totalt och nu inte kan tänka på något annat! Boken heter Överenskommelser, är skriven av Simona Ahrnstedt och är en bok i äkta Jane Austen-anda. Fast helt annat och med lite erotisk laddning som piff genom hela boken. Läs om du som jag gärna drunknar i svindlande kärlekshistorier i 1800-talsmiljö!

Men det jag skulle komma till är att jag ofta när jag skriver hamnar i förutsägbara spår. Jag följer gärna mallen för hur berättelser sätts ihop och jag trivs med det. Men ofta känner jag mig då också väldigt och fruktansvärt tråkig och vill vara nyskapande - vilket jag antar inte kommer av bara vilja. Fast då är det väldigt befriande att läsa en bok, som den jag nämnde ovan, och se att det inte alltid handlar om förutsägbarhet eller grad av traditionellt berättande utan att det faktiskt handlar om genomförande också! Och att kunna skapa trovärdiga och magiska miljöer!

Och när jag kommer fram till detta så ökar skrivlusten bara ännu mer! Kan någon ta fram en piska och hänga över mitt ritbord tills jag ritat klart varendaste bild till min bok!? Jag kommer faktiskt bara att uppskatta det...