Varför? DÄRFÖR!!

Jag är en dålig bloggerska (förhoppningsvis inte: människa) och har förlorat mig totalt i den senaste dagarnas vardagskaos utan en enda inspirerande kreativ tanke som sällskap. Uppenbarligen ska vi ha kalas ute i det fria på söndag så jag hoppas att något kreativt snart slår mig som blixten så att vi på något sätt ska kunna underhålla ett större gäng 4-åringar. Men det löser sig säkert. Eller får vi det mest ogenomtänkta kalaset någonsin. Det finns en risk.

Men i övrigt märkte jag häromdagen hur den där känslan slog mig. Det har hänt mig så många gånger förut men det var som om när jag hade vardag ända upp till öronen och den praktiska verkligheten slog mig så sänkte jag bara garden. Jag gjorde en kik på alla bloggar jag läser. På de som ritar. Och så insåg jag sådär stilla och definitivt att jag inte kan som dom. Jag går och tror mig veta att jag kan bli lika bra men i ärlighetens namn är jag inte det. För att bli så bra måste jag öva. Ta mig mer tid att öva och vidga mina vyer - men för mig i det här läget jag är i nu så är det svårt. Jag behöver en kick i baken och bara någon möjlighet till att utveckla mig. Ägna mig åt att utveckla mig.

Men VARFÖR?

Vad är det jag ska bli? Varför ska jag ta tid från min man och mina barn för att utveckla mig mot ett obestämt mål som inte leder någonstans? Visst kan jag kludda på skoj men jag har så svårt att funka så. Jag vill så gärna se mål och syften med det jag gör. Om så att jag skriver insändare i lokaltidningen eller hänger ut mina teckningar på anslagstavlan på ICA eller ritar gårdsloggor för glatta livet. Jag vill göra något som känns större än att kludda planlöst i TV-soffan. Men jag är inte där. Och jag undrar så om mitt redan fullspäckade liv där jag pusslar så gott det går för att finnas och orka med verkligen inbegriper en Elin med tankarna flygande. Var ska jag hitta tiden, orken och samvetet att utveckla mig? Satsa  på att rita klart min barnbok och sedan skriva fler?

Kanske är det bara att lägga denna verklighetsfrånvarande del av mitt liv på hyllan nu efter föräldrarledigheten, sluta vara en barnrumpa och bara inse att jag inte är lika bra som dom. Att det här är en dröm, att alla har sådana, och att det inte behöver betyda (det som jag så ofta stentror på) att jag kommer lyckas.

Och det hemska är att det slår mig med sådan definitiv likgiltighet att jag tror mig veta att det är den självklara vägen som alla redan sett ut till mig och att jag nu måste bli vuxen på riktigt. För min egen och min familjs skull.

Men när jag skriver det här så gråter jag töntigt nog lite. På sätt och vis är det skönt, för det motbevisar min påstådda likgiltighet.  För det var ju det här jag var rädd för. Jag vill ju inte ge upp. Jag vill inte inse att jag är sämre än alla andra. Jag vill inte tro att drömmar är omöjliga. Jag vill inte!

Men jag behöver nog rycka upp mig snart. Hitta tydliga mål och mening i min kreativitet - om så bara små - för att mota meningslöshet och hitta lite därför.

Och egentligen vill jag bara vara sådär cool så att när någon frågar mig VARFÖR jag håller på som jag gör så svarare jag enkelt och lätt nonchalant "Därför!" Som om det vore den självklaraste saken i världen. Det vill jag!