Jag vet ju att jag kan!

Idag slog arbetslösheten mig. Jag är snart arbetslös. Eller är det kanske arbetssökande jag ska kalla mig? Jag söker ju jobb, i och för sig ännu inte så många, men jag får bara nej. Jag har faktiskt för det mesta alltid fått nej. En gång fick jag gå på en intervju men då var jag 18 år och det räknas knappt. Och att få jobb i hemtjänsten är dessvärre ingen större utmaning utan kräver bara en intresseanmälan. Så mycket hemtjänst har det blivit innan om somrarna.

Och det kniper lite i magen på mig när jag inser att jag är 26 år och aldrig har haft ett riktig jobb. Jag har sommarjobbat sedan jag var 15 men ändå aldrig det där riktiga jobbet. Jag har ägnat min tid åt bättre saker säger somliga: fött barn och tagit hand om dem och fyra somrar har jag ägnat åt mina gullungar. Vilket absolut är en väldigt god livserfarenhet som gör mig till den jag är idag. Men vilken arbetsgivare bryr sig om det liksom? Det borde och sägs vara en viktig erfarenhet men kan det tävla med ett fullspäckat cv: antagligen inte. Sånt är livet. En del arbetsgivare föredrar nog i smyg om man inte har två små sötingar som går och blir sjuka stup i kvarten och en bonde som alltid måste pussla, så att det behövs sättas in vikarie. Men det är väl tur jag söker jobb inom skola så att det borde finnas förståelse och antagligen ett stort gäng småbarnsföräldrar.

Men vad är det egentligen för mening känner jag ibland! Här sitter jag och formulerar och omformulerar och bara försöker fixa till alla mina personliga brev så att jag bara ska få en chans! Bara en! Att i alla fall få komma på en intervju och visa vad jag går för trots att mitt cv ekar tomt. Jag VET ju att jag kan! Men när alla jobb går på intern-nätet och blir omplaceringar mellan skolor och de som läggs ut på platsbanken gör att jag får tävla med hundra med mer erfarenhet  - då har jag inte en chans.

Det som är komiskt i det här är att jag har gått 4 år på högskola och mot slutet knappt vetat om jag ens kommer orka med livet som lärare. Men NU när jag verkligen vill visa vad jag går för och har insett att det här är rätt för mig, att jag känner mig mogen för utmaningen, då får jag sitta på avbytarbänken. Sitta och hoppas att folk blir sjuka, går i pension eller bara blir med barn. Jag får segla mellan skolorna och sitta som en hök i personalrummen och sedan hugga varje tillfälle. Och de andra lärarna vet precis att jag lyssnar och spejar efter deras plats hela tiden. Så känns det.

Men nu ska jag inte vara så negativ. (Hahahaha). Jag bor i en liten liten kommun där jag redan varit på hälften av skolorna och alltid känner någon/några på varje skola. Efter någon/några terminer av kringflackande kanske det är min tur. Jag är bara så evinnerligt trött på att vara vikarie. Men det blir nog bra det också. Det får det bli.

Under tiden ska jag försöka samla mig till att skriva ännu ett personligt brev som blir bortsorterat.