Att våga få ja

Det är ett ord som skrämt ihjäl mig så många gånger. Som fått mig att backa när jag borde gå framåt och som fått mig att gråta många bittra tårar. Ett ord alla hör men som somliga knappt står ut med. Och ordet är "Nej". Det skadar inte och det är helt harmlöst i sig men ändå, vid den här tiden förra året, satt jag så tillintetgjord av ordet att jag inte riktigt visste hur jag skulle resa mig. Och det är just precis den känslan man alltid fruktar att möta och när man väl har mött den så inser man att "Nej" faktiskt inte är återvändsgränden man fruktade utan bara ett stopp på vägen. Men trots storslagna insikter sitter rädslan inpräntad och det är bara att härda sig själv till styrka.

Och man kan bli starkare av "Nej!". För jag har ju valt helt fel dröm om jag väntar mig en nej-fri väg. Om jag verkligen ska bli något så måste jag satsa och då lär jag få nej. Jag vet det även om det skrämmer mig. Och blir jag inte tålig på att ta nejen och istället alltid tänker att det inte är någon idé så kommer jag ingenstans. Men vad gör man då när man i varje tagen chans hör hela livets kör av Nej-svar? Ja, man slutar lyssna om man kan.

Och sedan är det kanske dax att påminna sig själv om alla Ja som finns. Alla goa människor som hejar på en! Alla som säger att man kan och egentligen bara väntar på att man ska våga! Och alla som inte alls känner en men ändå tror på det man gör.

För om man vågar. Om man provar så finns det "Ja" där ute. "Ja" som lyfter en och får en att fortsätta genom en skog av Nej och feltänkande. Och även om "Ja-en" inte blir som man tänker det så är det ändå ett Ja på vägen. Jag ska försöka komma ihåg det.

För jag tror plötsligt att lite mål och mening med mitt målande damp ner i huvudet på mig! Nu håller jag bara tummarna att det blir som jag hoppas!