Det är nedräkning på gång här. På måndag börjar båda mina sötungar på förskolan och jag är oändligt odräglig. Kanske för att jag är nervös och har någon sorts skräckscenariobild framför ögonen där jag ser att allt visst inte kommer att bli bättre av att jag jobbar. Att jag bara kommer bli ännu mer bitter och sur och hopplös för min familj och att jag sedan kommer att vakna upp om 18 år ur min vardagskokong och då komma på, sådär lite förstrött, att jag visst tyckte om att måla en gång och hade storslagna drömmar som jag var för feg för att göra något av. Och då tycker jag plötsligt allt är för sent och att allt jag gjort innan är befängt.
För jag vill så hjärtans gärna bli bra på vardagslivet. Jag vill känna mig som en bra mamma och inte som denna bulldeg som sitter i soffan och bara jäser över av rastlöshet. Det finns femhundra miljoner hemsysslor jag borde göra men vissa dagar kan jag bara inte med det! Det är som om om jag hänger upp en tvätt till eller gör en frukost till så går jag under! Och jag skäms när jag tänker att jag behöver mer än det här. Inte mer än min familj: min familj är perfekt. Utan bara mer av utmaningar, liv, tempo, händelser: vad som!!!
Men så är det väl så. Vissa älskar att gå hemma och pyssla medan andra sitter och gråter av ren frustration och blir bittra och sura och allmänt hopplösa!
Och jag är så rädd. Rädd att jag för alltid kommer att vara denna hopplösa och missnöjda version av mig själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar