När jag fick barn var jag inte alls beredd på det dåliga samvetet som kom ungefär samtidigt. Det där med att man verkligen verkligen vill prestera sitt allra bästa för deras skull och ge dem en helt fantastisk och extraordinär uppväxt. Med tiden, och i och med att barnen vuxit upp och faktiskt verkar välmående och glada trots mina (inbillade??) brister, så har jag sakta förstått att jag nog ändå är tillräcklig: fast på mitt vis.
Men det är ändå vissa uppbrott som är mer plågsamma än andra. Som när de flyttar in i sitt egna rum, man lämnar dem borta över natten, de får vara själva på kalas eller avslutar en mammaledighet. Det är alldeles för definitivt och jag kan inte låta bli att rannsaka mig själv och det jag gjort och inte gjort dittills. Men framför allt är det ju som om en liten del av ens kropp slits ifrån en och det känns som om inget kommer kännas som förr igen. Men en millisekund senare känns allt helt naturligt igen.
Fast värre är det nog ändå att ta ett beslut som det jag gjorde förra året. När man som förälder tar medvetna beslut som innebär att man får spendera mindre tid med sina barn.
För imorgon så vaknar vi tidigt fast det är fredag. Trots att fredagar brukar vara vår lediga dag då vi sover länge, bara dräller runt hemma eller åker iväg på små äventyr (läs: shoppar). Vi brukar prata om hur bra vi har det som är lediga, hur många dagar vi är lediga ihop och stora sonen räknar på fingrarna.
Men så är det inte alls längre. Imorgon skjutsar jag barnen till förskolan för en långdag och så åker jag hem och tecknar till projektet. Det är rätt på alla sätt och vis men ändå känns det som om jag just nu förlorar mer än vad jag vinner. Det här kommer ta så mycket mer tid och energi än vad jag kan föreställa mig och jag har bara börjat...
(Fast jag måste vara förnuftig. De flesta människor jobbar mer än 50 procent och oftast 5 dagar i veckan. Jag har fått världens chans att göra precis det jag vill och brinner för. Jag är mer till freds och nöjd med livet nu än någonsin och har mer energi här hemma trots stressen och paniken emellanåt)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar