Jag brinner

Hur blev det såhär? Jag undrar det alltmer ofta nu för tiden. Jag hade ju allting så väldigt klart för mig då för 8 år sedan. Mitt liv var utstakat och färdigt fram till pension. Och självklart följde jag inte planen.

Vad tråkigt det hade varit om jag hade följt den.
(Enklare om jag hade nöjt mig med den)

Jag har det stora privilegiet att jag har ett brinnande intresse. Ett intresse som brinner och nästan sätter eld på sig själv ibland. Alla har det inte så och inte sällan får jag kommentaren: Men hur orkar du det? Hur hinner du?

Och för att göra en lång historia kort, så orkar jag ibland inte alls. Jag hinner inte heller för den delen. Allting här hemma som beror på mig står stilla. Ingen städar, ingen tvättar och ingen planerar vällagade måltider. Själv slits jag mellan det jag måste göra och tiden jag behöver för mig själv: vilket i slutändan resulterar i att jag hafsar lite överallt.

Det kluriga i ekvationen är att om jag inte fick brinna i min vardag så skulle ännu mindre bli gjort.

Så ja, det kommer tider då jag undrar hur smart det egentligen var att sätta fyr på det här. Eller hade jag egentligen något val? Höll jag inte på att bli tokig på riktigt då när jag drog fram pennorna igen då jag var mammaledig? Blev inte det här min räddning och det som gjorde att jag hittade rätt spår igen?

Men om jag höll på att bli tokigt och var vilsen då: hur är det då nu när jag vet vart jag vill men inte räcker till?


Fast det finns ju inget val egentligen.
Jag måste bara tänka på hur jag använder min tid så att allt det här går ihop.
(Annars kanske jag brinner upp).