En bok som är en bok och ingen film

Vi skulle kunna säga att det här är en långdragen hiss:

I juli läste jag Hungergames-serien. Älskade. Och jag är väldigt glad att jag läste den innan jag såg filmen. Filmen var väldigt bra men det är nästan omöjligt att fånga Katniss och hennes öde rättvist utan att ha bokdimensionen. Men det var en bra film.

Dock när jag hade läst hela serien så var jag riktigt mätt och nästan avtrubbad av alla hemskheter i böckerna. På slutet kändes det som om det omöjligt kunde bli värre för Katniss-stackaren och då kunde man vara säker på att det blev det. Så det var faktiskt inte med någon större vånda jag lade ifrån mig serien som jag varit så fäst vid.

Så jag kastade mig över något helt annat. Det blev boken Nya Kontakter av Sophie Kinsella. Jag har inte läst något av henne innan men jag har ju självklart sett filmen en Shopaholics bekännelser som är baserad på hennes bok. Var helt fast och plöjde nya boken på några dagar. Underbar kärlekshistoria man inte riktigt får nog av. Och tanken som slog mig ständigt var: "Wow! Den här filmen måste jag se!"

När jag läst klar googlade jag både boken och författaren, så som man nuförtiden gör när man gillar någonting. Om och om igen stod precis det jag hade tänkt på sidorna: Det här var en film man ville se. Kanske var redan filmrättigheterna sålda? Om inte så hoppades fansen starkt på det. Och det slog mig att den här eventuella filmen inte krävde att man läste någon bok innan. Den var perfekt som den var.

Men ju mer jag tänker på det desto mer undrar jag hur det egentligen är idag. Vi är storkonsumenter av film, musik, böcker, konst, bilder och reklam. Det ena är influerat av det andra och ju mer områden vi kan täcka, ju mer vi kan synas, ju mer vi kan sälja, desto bättre är det. Vad hände egentligen med de rena konstformerna? En bok som är bäst som bok. Filmer som görs för att vara filmer. Ett foto som gör sig bäst utan att illustreras eller manipuleras.

Nyss läste jag en bok och tänkte lättat att det här vill jag inte se som film. Det här är bäst i den här formen och jag återkommer gärna till den. Och jag log lite åt hur unik den tanken är idag. Kan vi ha tappat bort lite genom att alltid tänka större och bredare? Jag menar: om man skriver en bok för att det skulle kunna bli en bra film också - utnyttjar man då verkligen bokformens alla möjligheter?

En tanke.

Det jag hissar är konstformer som gör sig bäst i sin form.

(Men missförstå mig rätt. Jag ÄLSKAR filmatiseringar. Det är så spännande att se tolkningar och jämföra dem med sina egna bilder. Och likaså blir också historier och budskap man kanske inte hade sökt upp annars mer lättillgängliga. Och så plötsligt läser man böcker man aldrig hade läst innan.)