Min soffa!

Jag höll på att skriva att "det bästa jag har gjort är att skaffa mig en soffa i mitt arbetsrum". Men det hade väl då varit en tragisk värld om det hade varit sanningen.

Fast det jag egentligen menar är väl snarare att jag trivs här i min soffa. Själv. Jag hör tv:n på håll och har familjen nära så jag inte känner mig ensam. Men ändå är jag ifred med mig själv och mina tankar. Ibland stänger jag dörren och ibland låter jag den vara öppen. Ibland ligger jag och stirrar i taket och ibland jobbar jag med något projekt eller bara surfar runt.

(Ibland får jag meddelande på skype från R som säger att vi har gjort ett genombrott med vår appsatsning som kan vara riktigt avgörande)

De senaste fem åren, sedan jag blev mamma och aldrig ensam, har jag känt den där krypande känslan då och då att jag inte har någonstans att ta vägen och bara vara själv. Jag har alltid gått till sängen (och somnat)  även om det kanske inte alls var det jag behövde. Ibland har jag gått ut men känt mig lika otillfreds när jag kommit in igen. Och allt jag behövde var egentligen så himla enkelt att lösa, bara att jag inte kunde unna mig själv det. Ett arbetsrum. En egen soffa och ett eget bord, en fin lampa i fönstret och alla mina saker som gör mig glad inom räckhåll.

Ofta känner jag mig nog konstigare än vad jag är när jag inte orkar med allt här hemma. Då är det så bra att ett samtal bort ha de som är likadana. Som påminner mig om att jag är mänsklig. Att det gäller att bli vän med sig själv och att det inte gör något om man har en skitvecka och inte uträttat något att ha. Att det är okej att sitta i soffan med stängd dörr.

Idag är dörren öppen och jag välkomnar helgen. Men ikväll vette tusan om jag orkar med några pennor.




Sedan tackar jag Simona för att jag hamnade på hennes blogg med min fanart. Och så skrev hon idag så hiskeligt bra om temat jag filosoferade lite om i mitt inlägg till bilden. Det är ju precis sådär! Fast jag brottas nog fortfarande med mig själv...