Äntligen minus 10 kg!

Idag sträcker jag på mig lite extra. För jag har nämligen nått mitt viktmål till midsommar en hel vecka för tidigt! - 10,3 kg på elva veckor! Ja, jag är så stolt så jag spricker (dock så har ju kroppen tack och lov blivit mindre). Men jag har ju en lång väg att vandra så nu är det bara att kämpa vidare. Eller kämpa är inte riktigt rätt ord. Det känns inte så kämpigt faktiskt även om vikten gärna tar upp en stor del av min hjärna.

Jag fick ju också en fråga härom veckan om hur jag gör för att gå ner i vikt. Det finns ju ärligt en hel djungel där ute i metoder och man får helt enkelt välja och vraka i det man tror på och som passar bäst för en själv. Min fasta övertygelse är ju dock att de flesta metoder funkar och går alla i princip ut på att man äter mindre och mer kontrollerat än vad man brukar. Inga mirakelkurer alltså.

Men för min del är jag trogen viktväktarna. Den bästa metoden för mig som tar tag i mitt problem: för man får ju faktiskt äta allting - bara inte alltid. Efter många turer med viktväktarna tycker jag dock att jag fått en mer nykter och mindre svartvit syn på programmet. Den här gången skippar jag tex mötena och kör online. Inte för att möten kan vara bra och nyttigt men för min del kan jag dem ganska bra. Jag känner mig därför mogen att göra detta själv.

Men helt själv är jag knappast. Min fina familj stödjer mig helhjärtat och Fina sonen basunerade ut, sist vi hade besök, att måttbandet minsann används till att mäta mammas mage med. Lite smått pinsamt men man måste ju kolla nu när man gått ner 12,5 cm i midjan!

Nog med skryt. Nu ska jag kanske gå och ta hand om mina barn lite också...