Ja, det har väl inte undgått någon att jag stressar runt. Och det finns liksom ingen ände på det. Och av någon underlig anledning så blir det plötsligt så att jag inser att jag gör allting, gärna på en gång, och jag kommer inte riktigt ur spiralen. Och allt är en himla ego-karusell där allt är jag, jag, jag, jag. Eller värst ego är det kanske inte utan tankarna låter väl mer åt "Jag ska" "Jag ska" "Jag ska".
Och där någonstans, om jag nu lyckas få någon självdistans, så blir jag plötsligt så himla trött på allt vad packande, planerande och familjeförpliktelser heter! Och jag ser ingen som helst rättvisa i varför just jag måste duka under för stressen bara för att vi som familj ska hitta på någonting. Varför måste just jag vara den som drar ihop alla trådarna och ser till att allt verkligen är gjort där till sista sekunden? Nej. Det finns ingen rättvisa kommer jag då bistert fram till.
Men om jag nu lyckas komma ur mitt dåliga spår av självömkan så inser jag snart, alltid lika förvånat, att det faktiskt finns andra arbetskrafter och hjärnor att tillgå till all den hysteri som jag ensam försöker hantera. Se! Där springer de liksom bara runt och väntar på att bli sysselsatta! Så jag sysselsätter dem och på något vrickat sätt vet jag inte om jag verkligen har släppt det jag tänkt släppa ändå, även om andra arbetar.
Och då blir jag verkligt förbannad! Först blir jag förbannad på mig själv för att jag gör mer än jag borde och inte kan släppa ifrån mig saker som värsta kontrollfreaksmonstret! GAH! Och sedan tänker jag att allt detta är mitt eget fel och att alla minsann hade tagit lika ansvar bara de hade fått möjlighet! Men då börjar det koka ur öronen på mig för att det är p-r-e-c-i-s det nästan varje kontrollfreakig kvinna tänker om sig själv och detta spär bara ännu mer på bilden av att det är man själv som bär ansvaret för precis allting!
Och jag börjar förbanna alla nedärvda kvinnobilder som jag bara inte kommer ifrån men som sitter inpräntat i kvinnors medvetande och liksom kommer i full blom bara vi råkar bli föräldrar!! Upp på barrikaderna!! Upp!
.
.
.
Eller nått...
Jag har ju som jag tidigare konstaterat aldrig varit någon barrikadmänniska. Och vad det gäller den här kampen med mig själv så för jag den i tysthet... Eller det vore inte heller likt mig. Men jag har i alla fall tagit datorn till sängen och överlåtit stirrandet till min Fina man som entusiastiskt packar och grejar med sonen. Det känns skönt. Kanske hittar också kontrollfreaket en medelväg. Vem vet...
(Och för övrigt kom inga män, barn, hundar eller datorer till skada under detta inläggs uppkomst)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar