Mänsklig utveckling

Jag tycker om människor. Ja det här låter på något ungefär som om en hästälskare tycker om hästare. Men jag tycker om människor och deras egenheter, deras förutsägbarhet men samtidigt förmåga att förvåna en. Jag tittar gärna på människor och försöker alltid för stå dem. Men mest tycker jag nog om människor för deras förmåga att utvecklas.

För vad man än ser idag så kan det, med olika stor sannolikhet, förändras med tiden. En del verkar vara helt opåverkbara av förändringen men man vet ändå att det går. Det finns en utmaning. Det finns hopp. Ja, det är nog hoppet jag håller mig fast vid. Och någon sådan där inbyggd förväntan om att livet borde bli gott. Även om det inte blir det.

Och däri ligger också förklaringen till varför jag stundvis våndats genom mitt hemtjänstjobb om somrarna. Inte för att det varit tråkigt. Inte för att det varit läskigt att ta hand om både kropp och knopp hos gamla. Och inte heller för dåliga arbetsförhållanden eller andra oväsentligheter. Nej, det var frånvaron av hoppet om utveckling. Att bara träffa människor som förbereder sig på "slutet" gör konstiga saker med mitt huvud. Människor som varken kan eller vill förändras - och som man ska respektera för sina känslor och tankar - vilket jag gör. Men själv fixar jag inte att leva i det varje dag. Även om jag stundvis älskar jobbet! Och människorna! Jag har ju därför valt ett jobb som börjar i andra änden. Att jobba med barn känns mycket mer självklart.

Men själv är jag varken i början eller slutet av min utveckling. Jag är inte heller i mitten. Och ärligt undrar jag om jag ens som 80-åring kommer tycka att jag är i slutet. För hela jag är utveckling. Jag vill utveckla mig. Förstå mer. Bli bättre människa. Bli bättre mamma. Bli bättre på allting jag gör! För så är jag.

Men utveckling kan vara ganska smärtsamt emellanåt och befriande efteråt. Man kommer till insikter och förstår både sig själv och omvärlden lite bättre. Men att vara fullärd finns inte. Den här bloggen har i alla fall varit som en stor terapi för min inre utveckling. Från att ha börjat som en stor mammakris till att sitta här med två barn och liksom för det mesta inte se något konstigt i det. Ja, förutom att jag fortfarande står dåligt ut med att ha bebisar som klänger på mig. Men jag har faktiskt blivit bättre på det också. Och sedan ska vi ju inte tala om min konstnärlig kris som jag till slut låtit ta plats också, trots att jag trodde jag skulle irritera varenda människa på jorden av att skriva om det.

Och bara härom dagen stod en ny väg klar för mig efter mycket vånda. Inget spännande alls egentligen men plötsligt visste jag bara vart jag skulle ta vägen på ett ungefär.

För jag hoppas ändå. Att även om jag antagligen kommer att sträva efter att utveckla mig hela livet så hoppas jag ändå att all denna utveckling någon gång kommer att lära mig att inte krisa mig igenom varje litet hinder i livet och vända ut och in på varje tanke tills jag får ett svar.

Men om det har jag dock inget större hopp om utveckling.