Kanske slumrar den bara

Ibland blir jag lite trött på det. Att bloggen måste vara som en äkta hälft då jag har anmälningsplikt om allt jag gör. Att jag inte kan lämna bloggen utan dåligt samvete om det nu är så att jag bara ska iväg för några dagar. Det gillar jag inte alls. Så därför vill jag ibland vara lite rebellisk. Eller egentligen så rebellisk jag kan vara här hemma i tv-soffan, på min bondgård och med barnen i säng för natten.

I vilket fall som helst har helgen varit välbehövlig i allt vardagskaoset.  Och jag skrev! Kors i taket! Och jag har inte skrivit, i berättande mening, på en evigheters evighet. Den där berättelsen som har legat och grott i mig i flera år fick helt plötsligt en rad beslut gjorda nästan av sig själv bara jag kom på första meningen och sedan skrev jag en hel A4 utan att tänka, mitt i natten. Så nu hoppas jag på en massa grubblande och skrivande i framtiden också.

Ibland, nu när barn och hem och allt tycks ta upp hela mitt huvud, kan jag undra om jag har ens en gnutta liten fantasi kvar i min hjärna. Jag försöker frammana den men får för mig att det är helt kört för mig. Jag fantiserar nästan inte alls på det sättet längre - jag som förut var så uppslukad. Kanske är det ett sundhetstecken att jag har blivit vuxen och fått något viktigare, en familj som jag älskar otroligt mycket och vill vara med och ge min tid. Men å andra sidan så saknar jag det. Jag har ju alltid fantiserat. Nästan alltid skrivit. Suttit där och bara låtit berättelserna berätta sig själva och knappt kunnat somna om natten av kicken. I alla fall ibland var det så - man ska ju inte försköna skrivvåndan som slår till mer ofta. Men jag har saknat det. Och nu när lite fantasi blommade upp gav det mig hopp.

Kanske slumrar den bara.