Det är lätt att bli sentimental. Och eftersom jag i slutet av juli kommer att nå den höga åldern av 26 år så är det nästan oundvikligt att blicka tillbaka. Försköna en del och samtidigt inse att den tiden är förbi. Tragiskt nog så är jag helt enkelt ingen ungdom längre utan alldeles vuxen. Inte nödvändigtvis gammal men jag kan inte längre komma undan med ungdomen sådär lätt.
Men när jag tänker så, så brukar jag ta mig själv i kragen. Visst kan jag sitta där och måla sköna bilder av hur fri och beundrad jag var. Alla spännande äventyr livet hade att erbjuda och hur dum jag var som inte tog fler chanser när jag kunde.
Men sanningen är ju en helt annan. För jag har liksom aldrig riktigt tillhört sorten som varit skapt för att vara ung. Jag tror jag var gammal redan när jag var nio samtidigt som jag sådär förvirrat försökte ta mig fram genom ungdomen precis som alla andra. Ett helt virrvarr och barnsliga föreställningar om kärleken och livet, samtidigt som mitt huvud emellanåt var gammalt som en 35-åring. Inte för att jag nu vill påstå att 35-åringar är så gamla heller. Men jag var liksom den där tjejen som var trygg istället för äventyrlysten och förståndigt nog att aldrig vaar så intresserad av att dricka sig full och pratade men min mamma om det mesta. Jag ville ändå alltid verka coolare än vad jag var samtidigt som jag varken kunde eller ville undertrycka alla mina hemvävda drag som gjorde att jag var den totala motsatsen.
För det är bara att inse. Vissa människor blir både coolare, roligare, mer spännande och snyggare (nåja, kanske inte jag) av att bli äldre. Jag inbillar mig det i alla fall och även om det föregående inte stämmer helt så tror jag mig i alla fall vara tryggare och gladare med mig själv nu.
.
.
.
Och på tal om mig själv (som om jag inte skriver om annat). Så har jag gått ner 9,1 kg nu på 10 veckor. Det känns himla bra och jag har därmed snart avverkade en fjärdedel tills vikten där jag var innan barnen. På tio veckor. Nu gäller det bara att försöka att inte tappa tråden eller låta hjärnan balla ur. För trots att det ibland inte kan gå fort nog att gå ner så finns det en anledning till att viktminskning borde ske långsamt. Det finns nämligen ett huvud på toppen som måste hänga med i förändringen.
Oj... här känner man igen sig... igen.
SvaraRaderaDet känns svårt att ge upp sin vilda ungdom... även om man kanske aldrig haft någon egentligen... för mig var det alltid min bästa vän som var den vilda. Jag kände mig alltid som en bisittare.
Och nu är man helt plötsligt mamma. 150% av tiden. Likväl så fortsätter man att kämpa på med det kreativa för utan det så känns det som man kvävs. När barnen var riktigt små fick jag heller aldrig tid att fantisera och skriva. Men jag kom på att dom tyckte om att jag berättade historier direkt ur huvudet. Så det gjorde jag. Många sagor blev konstiga och funkade inte alls... men en del blev jag nästan rädd för när dom poppade helt perfekta rakt ur munnen på mig. Dom skrev jag snabbt ner och sparade. Idag saknar jag dessa stunder av framtvingad historie berättning. Kanske något att börja på igen?
Nu MÅSTE jag veta! Hur har du lyckats gå ner så mycket i vikt så snabbt?
Kram
Mika