Jag vill måla. Rita. Vad som helst! Bara jag får hålla i penna och pensel! Det som jag länge varit rädd för bara var en tillfällig förälskelse och något jag bara fått på huvudet (för sånt händer ju ibland) har utvecklats till ett djupt kärleksförhållande. Det är inte längre brutalt eller självdestruktivt på ett sätt så att jag någonsin behöver vara rädd för att bara sluta. För jag kan inte längre sluta! Ja, jag vet att det låter konstigt. Men jag skissar, ritar och målar flera timmar i veckan och också mer än så. Målar jag inte så tänker jag på det. Vissa dagar kan inte gå tillräckligt snabbt tills det är kväll så jag får sitta med mina bilder. Många kvällar sörjer jag att orken inte finns och sätter nytt hopp till nästa kväll eller kvällen efter det.
Och jag kan aldrig lära mig tillräckligt! Aldrig har jag haft ett sådant stort sug och ett sådant inre driv som jag har nu. Eller jag kanske har det, men aldrig har jag känt min potential som nu. Jag tittar långt över mitt huvud och vet att jag kan göra det där - bara jag hittar vägarna, övar ännu mer och sedan lite till. Hybris på hög nivå kan man kalla det.
Men jag kan som sagt aldrig lära mig tillräckligt - samtidigt önskar jag inget hellre att allt jag vill lära mig är lite mer lättillgängligt. Jag skulle vilja gå någon givande kurs eller utbildning och bara insupa andan och ge mig en bubbla i livet att tillåta mig själv att lägga tid på att utveckla mitt ritande. Men jag har aldrig i egentlig mening, för min egen utvecklings skull gått några utbildningar mer än de där bildlektionerna en gång i veckan som alla andra också gick.
Kanske borde jag kalla mig självlärd med lite stolthet! "Titta vad jag kan fast jag inte gått några tjusiga utbildningar!". Men jag kan inte kalla mig självlärd för jag är som en svamp. Jag lär mig hela tiden! Jag suger åt mig allt jag bara kan: från böcker, tv, internet, bloggar... jag överallt jag kan! Är man verkligen självlärd då? Det skulle jag inte vilja påstå. Det enda jag saknar är uppgifter som utvecklar mig ännu mer.
Åh, jag har verkligen hybris! Tänk om jag inte alls har all den potential som jag tror! Det finns ju en risk. Det kommer ju alltid finnas de som är mycket mycket bättre än jag... Jag överlever nog det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar