Jag är inte odödlig längre. Kastar mig inte längre ut i världen som om jag hade vingar på ryggen och bemöter varje situation som om jag redan vet hur jag ska hantera den. För ärligt så vet jag inte det alls för det mesta och tycker stundvis att jag bara vet mindre och mindre med tiden.
Men ibland skulle jag vilja resa 6-7 år bakåt i tiden och bli sådär lite odödlig igen. Tro att hela min föreställningsvärld är sanning. Veta precis vad jag ska göra i framtiden och samtidigt kasta goda allvetande råd till höger och vänster som jag säkert bara snappat upp någon annanstans. Sådär kan jag kanske även göra nu. Skillnaden är väl att jag nu har svårare att veta om råden jag ger verkligen kan hjälpa.
Det är åldern som gör det. För nu när jag nått den höga åldern av 25 år så får jag perspektiv. Perspektiv är i och för sig bra - jag tycker om perspektiv lika mycket som jag tycker om att vara mitt uppe i saker. Fast stundvis kanske jag tycker mer om perspektiv eftersom det ibland kan vara ganska utmattande och kämpigt att genomleva livet. Liksom bättre att sitta på avstånd och berätta vad man lärt sig istället för att vara mitt uppe i och inte veta ett skvatt. Fast det vore ju samtidigt tråkigt att bara leva med perspektiv. Likaså som att, som jag också gärna gör, lever ett steg före hela tiden och oroar mig för världens undergång fast det kanske egentligen bara handlar om en söndrig diskmaskin. Typ. Leva i nuet alltså - för det har väl liksom ingen sagt innan... Hmm... Det blev visst ett sidospår. Nu tar vi oss tillbaka igen. Odödlighet.
Det värsta med att sitta där som alldeles dödlig och se på är just det: att bara se på. Runt om råkar folk, och i det här fallet unga människor, ut för det hna och det andra. Och så sitter man där som en jäkla budha alldeles upplyst men kan inte berätta för nån. Eller visst kan man berätta saker men eftersom man gått och blivit alldeles vis så inser man också att det tjänar ingenting till. Det spelar ingen roll att jag berättar om alla MINA erfarenheter av livet - det kommer antagligen bara att irritera unga mindre upplysta och jag kommer bara att framstå som en cynisk gammal tant. Och oavsett om jag nu väljer att bortse från att någon tänker så, så har jag ju också (med åren) insett att det jag har upplevt, känt och sett inte behöver bli likadant för någon annan. Alltså kan det vara totalt slöseri och bara besvärligt för både mig och den andre om jag nu tror mig veta allting, fast situationen är helt misstolkad av mig.
Ingenting är längre svartvitt och jag förundras hela tiden.
Men även om jag känner mig uråldig ibland så inser jag ibland också att jag inte är det. Bara det att jag, nu när jag är 25, tycker att jag är så himla klok nu tyder ju snarare på att jag är minst lika oklok som för sex år sedan. Och när jag märker det extra är när jag pratar med de som är äldre om mina tankar och åsikter om livet och de blir tysta på det där konstiga viset, så har jag förstått att de vet saker som det antagligen kommer att ta många fler år för mig att förstå.
Så vi lär ju oss med åren - som jag nu motvilligt har tvingats medge för mig själv. Och hur smart jag än känner mig nu så kommer jag antagligen att skratta åt mig själv om några år.
Men skulle det inte vara skönt att få bli odödlig igen!?
Eller kanske ändå inte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar