Det finns miljoner bloggar. Eller kanske inte miljoner men en hel hög i alla fall. Lika många drömmar ryms i dem. Jag tycker om bloggar. Jag tycker om att blogga. Jag drömmer en del. Kanske hör allt det där ihop.
I vilket fall som så har alla en chans att uttrycka sig själva idag på ett helt annat sätt än förr. Fast jag kommer inte ihåg så mycket av förr. Minns lite vagt när min bästis fick en mobiltelefon i fyran och det var nästan konstigt. Eller första gången min pappa fick låna en telefon av en båtkompis när vi var mitt ute på en öde ö. Telefonen var stor som en hel portfölj. Minns också hur jag med spänning chattade första gångerna där på mellanstadiet tillsammans med mina kompisar. Vi var alltid snyggare och coolare än i verkligheten men det var det ingen annan än vi som visste. Det var detsamma men annorlunda förr. För inget av det där jag skriver om hade ännu blivit självklarheter.
Idag är vi alla individer. Alla är unika och har något speciellt. Alla ska utvecklas och bli något större. Det är svårare att nöja sig. Hörde någonstans att dagens problem var att unga människor inte längre ville jobba med vanliga yrken. Alla ska bli något större. Jobba med sin dröm. Jag är verkligen inte emot det där och drömmer väl precis likadant trots att jag är fånigt realistisk ibland. Fast jag är kanske likadan som alla andra bara att jag gömmer mig bakom realismen för att inte visa hur feg jag är.
Ibland drömmer jag också om att jag levde för 30 år sedan. Eller varför inte vara uppvuxen med min pappas generation. Då var det fortfarande tillåtet att vara vanlig. Då kunde man ta ett jobb och veta att man skulle jobba med det resten av sitt liv utan att få krupp av osjälvförverkligande. Allt verkade mer beständigt. Drömmarna verkade mer jordnära och man ansågs inte som en svikare av sig själv om man inte gick de där andra vägarna. Och inte kunde man hitta var och varannan klasskamrat på facebook utan fick vackert vänta tills de eventuella återträffarna. Om man nu hade återträffar på 70-talet. Jag tror jag hade varit mer nöjd så.
Fast något gnager i mig och säger att jag nog är av en annan sort. Jag hade nog blivit rastlös på nått annat vis ändå.
Men ibland undrar jag om det verkligen kan vara nyttigt att alltid drömma stort på det vis vi gör idag. Vad det ger för värld om alla går och väntar på att bli nästa idol, bloggdrottning, konstnär, författare osv. Jag vet inte. Fast jag vill heller inte säga att sådana drömmar är fel och dåliga heller. Men om alla ska förverkliga sig själva: var hamnar man då? Vart kommer vi? Vad förbättras?
Fast å andra sidan så tror jag på grejen också. Den här positiva synen på att man kan göra skillnad även om man kommer från ingenstans måste ju också kunna bidra till något.
Jag vet att det här låter konstigt och som om jag är någon sorts drömdödare: vilket inte alls är syftet. Det skulle bara vara så himla sorgligt om jag aldrig kände mig helt nöjd... Eller är det kanske bara mänskligt... Men kanske kan man lära sig att också nöja sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar