Äh, det gör jag imorrn...

Förstår ni vilken lättnad det är att ha ett jobb! Jobb =  säkra pengar, strukturerade dagar, arbetskamrater, lediga dagar utan dåligt samvete och bara lite nyttigt huvudbry! Även om jag känner mig som en nybörjare emellanåt eller för det mesta på arbetet inom särskolan, och därmed ständigt är rädd för att vara en stor besvikelse, så njuter jag ändå när jag kör till jobbet. Jag jobbar precis så mycket/lite jag hoppats och tänkt och jag kastas inte in i den brutala tillvaron som klasslärare för 20 ungar i klass ett typ. Det här känns som jag. Bara jag fixar det...

Men jobb innebär också att man känner sig pigg och glad klockan ett men är ett vrak i soffan klockan sju. Det innebär att jag vissa dagar blir förvånad över att jag ska "jobba imorgon igen!" När har jag en ledig dag hemma liksom med helger fulla av aktiviteter och måsten? Men åh gud! Jag byter inte detta för allt i världen mot föräldrarledighet i all oändligt. Ja, även om jag såhär efter år av erfarenhet och anpassning ändå kan säga att det finns en tjusning med det också. Tiden med barnen och tiden att låta sig mogna till en förälder. För nog har jag slagits och bråkat mig in i den föräldraroll som jag nu stortrivs i. Jag kan inte vara något annat! Barnen och familjen är det absolut viktigaste i hela vidaste världen. Men för alla känns inte allt sånt så självklart på en sekund.

Gud vad jag svamlar. Och gud vad jag skriver om Gud hela tiden. Kanske har gått och blivit djupt troende eller nått utan att veta om det. Får börja ge husmorstips och predika i var och varannan mening. Eller kanske räcker det med att jag släpper tangentbordet ifrån mig och låter min alldeles för trötta hjärna få fritt spelrum någonstans som inte är fullt så offentligt som här.

Och utställningen! Den lever som en varm blomma i mitt hjärta fortfarande. Igår satte jag ihop en hel skiss bara för att jag kan. För att det känns som jag kan och att jag inte kände mig hälften så meningslös som jag ibland inbillar mig. Men det är väl så. Man bankar huvudet blodigt av ren frustration och otillräcklighet men man har ändå aldrig vett att ge upp. Och tur är väl det! Men ikväll är jag pennfri... Och imorgon målar jag i olja. Men på fredag är det pennorna igen...

Nej nu ger jag upp skrivandet. Vet knappt vad jag skrev nyss.

// En hårt (50%) arbetande småbarnsmamma