En bondmoras krigsförklaring

Det finns något som kan göra mig riktigt riktigt irriterad med att vara bondfru. Och även om detta kan låta som en krigsförklaring mot min man så är det inte alls det. Det är mot de andra! De som håller bilden av det traditionella bondelivet och min roll i det vid liv.

Att vara bondfru och att ha en idé om ett jämställt förhållande vad det gäller hus och hem har för länge sedan visat sig vara en omöjlig ekvation. Ibland gör jag allt. Ibland delar vi jämt. Allt beroende på säsong och läge. Men i ärlighetens namn blir det jag som ska försöka balansera detta hushåll på mina motvilliga axlar. Ja, jag kunde kanske bara gilla läget men jag är ju inte riktigt sån.

Men det som gör mig något fruktansvärt irriterad är när jag pratar av mig om att jag tycker att saker kan vara jobbigt ibland så får jag kommentarer som: "Ja, men det är ju så när man är gift med en bonde".

Som om jag skulle skylla mig själv?
Eller som om själva bonden är omöjlig bara för att han är bonde?
 Eller för att bondelivet är något man måste foga sig efter hur som?

För det första så gifte jag mig med en man! Inte en bonde! Denna man råkar vara den mest fantastiska jag har träffat någonsin och att välja bort honom var omöjligt. Inte ens för att han var bonde. Och hade jag valt bort honom för hans yrkesval hade det ju varit rent löjligt.

För det andra så är det ju väldigt fördomsfullt att i så fall tänka att alla bönder är likadana. Att alla är av samma envisa, sega, förändringsfientliga (eller vad man nu tror?) virke och att världen får liksom motta dem som en egen art.

Men jag inser ändå att det nog är i den tredje punkten som problemet ligger. Många är uppvuxna med den gamla bilden av hur bönder och gårdar fungerar. Den urgamla bilden av bonden och bondmoran är så rotad att jag inte ens lyckats komma undan fast jag sannerligen försökt. Ändå ser jag inget av detta som några självklarheter att anpassa sig till.

Så när man säger till mig att "det är ju så när man är gift med en bonde", så säger man inte bara allmänt om hur det är för bönder eller på en gård. Då känns det precis som om folk säger åt mig att det bara finns ett sätt att leva mitt liv på och att jag bara ska foga mig. Och då blir jag sådär arg.

Så snälla säg inte så!
(Alternativt får jag gå någon anger management-kurs och hitta lugnet i mig)