Andra blir inte alls så

Sådärja! Då var serien klar. Jag blev så inspirerad härom dagen, som jag egentligen alltid blir, av att rita serier. Men vad ska man rita om? Jag som egentligen har femhundrasjuttio sagoideer i huvudet tar mig inte riktigt tid till att tro på mina serieidéer. Dålig grej inser jag. Och denna gång behandlar jag ett favorittema: mammavarande: som egentligen också var det jag började rita om när jag började blogga för sisådär fyra år sedan.

Och vad det gäller andemeningen i denna. Man kan faktiskt bli lite filbunkig och hitta sig själv efter första föräldrarchocken. Man förlikar sig, omfamnar det underbara och fantastiska med barn och får någon uppenbarelse om vad man vill med sitt liv. Men inte direkt alltid kanske.

Och till den stora frågan. Varför VARFÖR varför blir mina bilder suddiga? Är de för små blir de suddiga. Är de för stora blir de suddiga. Men på riktigt blir inget sudd. Aja, sånt är livet. Var det inget värre överlever jag.