Kvällarna är heliga. Det är då man får tänka klart. Det är då jag tittar på tv på vad jag vill utan att tänka på barnen. Det är då jag rotar i mina lådor efter färger och sitter med penna och block i soffan. Jag kan gå en hel dag och se fram emot kvällen och allt jag längtar efter att göra. Planerna är stora och förhoppningarna likaså. Jag känner energin flöda och vet sådär instinktivt att allt jag kommer att göra på kvällen kommer att bli bra.
Men så blir det kväll och verkligheten blir en annan. Nygjord pepparkaksdeg i kylskåpet och ett hus som inte städar sig själv. Och ändå har jag gjort saker lite sådär pö om pö hela dagen. Men nej ingen flygande effektivitet här inte och allt ser lika stökigt ut som vanligt ungefär. Ändå sjunker jag ner i soffan utan ork och bara vet att jag kommer inte att förverkliga några kvällsplaner ikväll heller.
Men på något sätt så gör det mig inte så jättemycket. I vanliga fall när jag planerar att göra saker så blir jag tvärsur när det inte blir som jag har tänkt. Men med mina kvällsplaner är det på något sätt annorlunda. Det är bara halva njutningen att bara se fram emot att göra någonting. Att ha en belöning i slutet av dagen. Sedan om den blir utplockad varje gång jag tänkt är ju en annan sak.
Och jag måste nog säga att det är ett förhållningssätt jag lärt mig sedan barnen. För med barn i huset vet man aldrig vilken kväll som blir lugn och vilken som inte blir det. Och många kvällar har de sugit musten ur en innan klockan ens är sju.
Därför blir det inget målande ikväll. Antagligen inte heller pysslandet jag tänkt. Och huvudet är fullt av beslut som ska tas och en ovisshet som inte riktigt passar mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar