Jo det är en vanlig dag

Egentligen tycker jag inte om att skriva sådana här planlösa ordbajsande inlägg. Jag tycker om mål och mening och att ringa folk och veta vad jag ska prata om. Fast för den sakens skull så är det ju inte så jag agerar. Jag ringer allt som oftast folk bara för att jag vill prata och väl i telefonen verkar det alltid som vi har något att säga varandra. Och likaså här! Jag skriver världens längsta monolog och många gånger har jag ingen aning om vad det ska bli.

Ibland får jag ångest för att jag kanske har sagt för mycket till människor jag inte ser ansiktet på. Tänker att jag kanske lämnar ut mig för mycket. Men samtidigt så är det ju inte riktigt på det viset. Hade ni råkat på mig på stan och ägnat några sekunder att prata med mig och verkat uppriktigt intresserade av att höra vad jag har att säga så hade jag lugnt kunnat kasta ur mig att "Nej, bebisar passar mig inte alls så bra. Jag trivs mycket bättre med större barn!" och "Jag har har vägt en bra bit över hundra men nu har jag gått ner över 20 kg" eller "Jag är urusel på att städa. Igår grävde sig min man ner till botten av diskbänken: själv tycks jag aldrig på riktigt nå dit". Så allt som skrivs här är inget vidare hemligt.

De hemliga (om det finns några sådana) och personliga grejerna behåller jag för mig själv och ventilerar på det vanliga sättet. Ja mun till mun eller ett ändlöst ältande.

Slut med analyserandet! Nu till vardagstjafset!
(Alltså ibland undrar jag om någon orkar läsa ens hälften av vad jag skriver. Men det spelar faktiskt en mindre roll egentligen. Får man bara behållning av varannan rad så är ju det bra)

Fredag kväll den 11/11 och allt det där. Men det är inte så annorlunda. Jag har överlevt ännu en jobbvecka trots att jag varje vecka undrar hur jag ska lyckas prestera och tänker att "NU kommer de på att jag är helt inkompetent och aldrig har jobbat med det här eller ens jobbat alls!". Fast ärligt tror jag att alla har fattat det. Men tänk om det är NU de kommer på sitt misstag. Jag vågar inte alls fråga någonting om hur de tänkt våren förrän jag känner mig lite mer oumbärlig. Hoppas jag får vara kvar.

Och igår var jag faktiskt någorlunda harmonisk när jag målade i målarcirkeln. Det var något nytt! Inte nervös, rädd eller bara i känslomässigt kaos. Men det händer, trots min kaosartighet, ändå något när jag målar. Det är mycket lugnare att måla än att rita. Jag slappnar av mer tror jag. Inte sitta på spänn och vara rädd att ett streck förstör allt. Måleri är min grej. Bara att denna tavla typ har tagit 14 timmar att måla eller nått sammanlagt och jag nog har två timmar kvar. Hur ska jag kunna måla något annat efter det här! Jag är faktiskt nöjd med vad jag har gjort.

Jag förstår ibland inte hur jag ska hinna med allt jag vill! Om en målning tar typ 15 timmar eller mer att göra. Och jag vill rita några kvällar i veckan. Och jag nu har den nya boken i huvudet som pockar. Och att jag borde rita klart min första. Hur hinner jag då? Vi säger att jag kan lägga 8 timmar i veckan själv åt kreativt arbete: när blir jag klar med någonting? När hinner jag tänka ut min bok och skriva? När hinner jag rita? Och måla? Ibland tänker jag att det kanske bara inte är meningen att jag ska greja seriöst med allt detta nu. Kanske ska jag bli den förnuftiga människa jag är och nöja mig med att ha ett arbete och ta hand om mina barn och lägga de stora projekten på hyllan ett tag. Inte sluta utan bara tagga ner. Kanske... Men jag vet inte om jag lyckas.

Så nästa bok är klar om tio år och ungefär då har jag skrapat ihop målningar som jag kan försöka mig på att ha en utställning med. Så ni vet. Boka in den 11/11 2021. Det är en torsdag. Så ni vet...

Gud vad långt och rörigt det blir.

Trevlig fredag!