Eremit

Åh, hade en sån trevlig kväll igår. Tänka sig! Jag gav mig iväg och umgicks med folk! Människor! Som inte på något sätt är av mitt eget kött och blod. Grejen är att min eremit-gen allt som oftast tar överhanden över alla tänka ansträngningar om att träffa folk. För jag ogillar liksom inte att vara ensam - har inget emot att träffa folk heller men blir det för mycket socialt så blir jag mest bara trött och vill isolera mig. Som när man gick i skolan. Det finns ju de som har ett rikt socialt liv utanför skolan också - jag träffade i princip ingen mer än min familj.

Det var många som, när jag flyttade ut hit till obygden, frågade mig om det inte kändes ensamt. Jag fattade ärligt inte frågan. Ensamheten plågade mig inte alls. Jag hade det ju ungefär som förut, bara att min familj bodde en timme bort och att jag istället bodde med en underbar man att dela tankar och liv med. Men vad annars kunde vara ensamt? Förändringen var ju liksom egentligen inte så stor. Och ville jag träffa folk så kunde jag ju!

Men för ett tag sedan så upptäckte jag något förbryllande. Jag satt och pratade med någon om saker man gör - typ går ut och festar, umgås med folk och allt annat sånt som normala 25-åringar sysslar med (eller vad vet jag?). Men i samtalet så blev jag förvirrad. Varför gjorde jag inte sådan? Varför Funderade jag inte ens på att göra sådant? Jag kunde inte komma på något bra svar men insåg helt plötsligt att jag nog i vardagen var mer upptagen än vad jag upplevde mig som. För, för det mesta känns det inte som jag gör så mycket alls. Men hade det verkligen varit så, så borde det ju finnas luckor och hål där överallt både till att fundera över det och till att engagera mig. Visst tänker jag på att jag borde vara mer social - men jag kan inte heller riktigt hitta tiden och orken. Det låter så konstigt. Men förbryllande nog så handlar det om att det tar med tid och ork och energi än man tror att leva i och ta hand om sin familj. De går ju först. Och sen finns inte mycket ork kvar...

Men det är kanske också där som jag borde göra en omprioritering ibland och prioritera mig själv också. För visst prioriterar jag mig själv mycket (som nu när Fina mannen badar barn och jag bloggar). Men att prioritera sig själv handlar också om att prioritera att faktiskt träffa folk ibland. Hur jobbigt, tidskrävande och energikrävande det än kan kännas för eremitgenen! För det är ju när man väl ger sig av och har det himla trevligt som man kommer ihåg hur himla nödvändig den sidan också är. Även om man är en eremit.

Fast ikväll tycker jag att jag har rätt till att vara eremit och sitta och måla i min ensamhet! Så det ska jag göra. Har längtat efter tiden och orken till det under hela den omvälvande julhelgen! Och nu har jag ju en scanner också att scanna med minuten som jag är klar också (tjat-tjat-tjat-tjat)