Vårodödlighet

Våren och jag är inte riktigt överens i år. Det är inte det att jag hatar våren och har degat ner mig i en maffig vårdepression. Nix inte alls. Jag tycker till och med att detta är en av de soligare vårar jag haft de senaste åren. Men ändå är det något som gnager och irriterar. Får inte kläm på det och det gnager bara ännu mer. Och så kommer jag plötsligt på det:

Javisst ja! Jag är ju odödlig!

För det som kryper i mig är någon konstig frustration och irritation och ilska som jag ibland helt omöjligt kan hantera. Det känns som om jag planerar ett liv man bara med superkrafter kan hantera. Ändå gör jag det med en positiv och sprudlande tanke och börjar projekt till höger och vänster samtidigt som jag panikar över allt jag inte får att gå ihop. Eller tid jag inte har kontroll över. Eller bara överhuvudtaget allt jag inte har kontroll över. För på något sätt så vill jag göra ALLT och det känns som om jag ska göra ALLT, men när det kommer till krita är det kanske inte så omänskligt mycket att göra. Bara känslan är kvar av att jag kan göra allt. Samtidigt och det sliter i mig så mycket nu.

Jäkla underbara vår. Och inte ens kan jag beskriva det så som det känns precis heller.

Men lite ventilation blev det i alla fall.

Nu ska jag gå och umgås med mitt nya snygga helblommiga husvagnsgardintyg