Äh, det gör jag imorrn...

Tack fina människor som peppar mig att måla vidare. För jag behöver det. Helst behöver jag en hel hejarklack i vardagsrummet tror jag. Men jag har ju förstått den hemliga ekvationen: Det finns ingen annan som kan ta ansvaret för att jag lyckas med det här (eller någonting) utom jag själv. Visst går jag omkring och drömmer om storslagna möjligheter som bara trillar ner i huvudet på mig. Men det är inte så saker fungerar. I slutändan handlar det bara om att ta ansvar för sig själv och sina drömmar. Och hela den plågsamma processen går så himla mycket lättare med hjälp av alla er underbara människor (i verkligheten och i bloggvärlden) som tror på mig så att jag också tror lite mer!

Just nu delar jag soffa med min teckning och tittar på underbara Juno. Jag vill vara Juno. Eller jag ville att jag kunde vara lite mer Juno sådär för tio år sedan minus graviditetsgrejen. Kanske hade jag inte haft teckningsångest då om jag bara varit lite mer modig och cool. Kanske hade jag då gjort klart min bok för femhundra år sedan och nu suttit och väntat på att miljonerna bara rullar in och sedan startat ett stort bokimperium kring min enda barnbok. Även om det inte alls är en sådan där bok som man gör sånt med. Får satsa större på nästa. Kanske gör ett nöjesfält och börjar skriva dåliga deckare som folk köper bara för jag är känd. Det vore ju nått.

Svammel.

I vilket fall som så går jag i den starka övertygelsen om att det kommer att bli lättare att måla med tiden. Kanske att jag vid den 25:e bilden börjar få upp lite flyt och inte sitter och ångeststirrar på mina skisser i tio år innan jag börjar med dem. Kanske.

Tacksam för stöd och uppmuntran i alla fall. Och tack för ni står ut med alla mina konstnärliga våndor. Jag hoppas att allt inte är förgäves och att jag sedan lärt mig något av allt det här...