Jag bloggar som en tok. Ibland tänker jag att det är helt okej. Ibland får jag en kris och måste skriva av mig tankarna. (Paradoxalt egentligen att jag då måste blogga om det för att reda ut saker). Grejen är att jag alltid har varit ... hm.. verbal. Pratig, snackig, svamlig - kalla det vad ni vill. För mig vädras mina tankar helst verbalt och många gånger reder jag knappt ut mina tankar om jag inte får prata om dem. Och det kan ju bli ganska jobbigt, så därför skriver jag också för att komma till några sorts insikter själv. Och ibland bloggar jag.
Att blogga i sig är inget fel. Jag är ganska såld på det. Jag kan sitta här i ett hörn och skriva saker som om ingen läser det och ibland får jag respons på det som skrivs eller läggs upp här. Känns himla trevligt. Det är ju jag som kontrollerar vad det är som läcker ut här.
Men ibland blir gränserna lite suddiga. Jag sitter hemma mitt ute i ingenstans och bloggar. Jag träffar min familj, folk på förskolan och människor i mataffären. Men i vardagen är jag mest med mina barn. Att smita ut i internetvärlden är liksom som att träffa arbetskamraterna jag aldrig har. Liksom. Andra som går hemma. Andra som bara dräller. Jag skulle inte säga att jag känner mig ensam utan mer... uttråkad. Nej, det är inte heller rätt ord.
Men ibland undrar jag bara vad jag håller på med. För där ute sitter en skara folk och läser mig, tolkar mig och tycker säkert att de känner mig. Folk som jag inte alls känner. Bloggen är ju liksom en envägskommunikation och bara folk som vill kan ju svara. Men det är ju så det ska vara. Men här sitter jag och blottar hjärna och hjärta .
Det är ungefär när jag kommit såhär långt i tankegångarna som jag tänker "Äh, man kan ju inte lära känna en hel person via en blogg. Det är ju så mycket som jag också inte skriver!". Men jag läser ju andras bloggar och förlorar mig lite. Och på något sätt så lär man ju känna bloggpersonligheter. Ungefär som hybrider av hela personer. Man vet att det bara är en del av sanningen men ändå tycker man ju att man känner dem. Iaf till en del. Och särskilt om man läst bloggen ett tag.
Men är det så farligt? Är de så hemskt så länge man har kontroll? Men när har man då kontroll?
Och kontroll kan man ju hålla på olika sätt. Jag skriver helst inte namn, var jag bor, vad jag gör, vem som är vem eller lägger upp personliga bilder på mig och min familj.
Sedan ska jag försöka återta kontrollen över min historia. Jag har bloggat sedan oktober 2007 i den gamla bloggen. Minst lika personligt som nu om inte värre ibland och länge har det stört mig att det ligger där ute utan min kontroll. Så därför har jag bestämt mig för att lösenordsskydda min gamla blogg. Det är ändå historia.
Gamla bloggen är klart inte hemlig för de som känner mig. Därför är det bara att höra av sig om man vill ha användarnamn och lösenord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar