Trött på att vara feg

Fredag kväll och jag borde ha börjat rita för länge sedan. Barnen sover, jag är mätt och glad  (och på väg att bli lite smalare för varje dag dessutom) och jag har sovit i eftermiddag så jag borde kunna måla halva natten. Men jag vet inte riktigt. Jag har någon sådan där storstilad kreativ känsla inom mig just ikväll att jag kan lyckas med vad som helst. Och då vill jag ju också göra vad som helst och allting på en och samma gång. Igår satt jag till och med och skrev. Eller redigerade kanske man skulle kunna säga. Men jag skrev! Fantasin var inte ett dugg död och bilderna flög runt i huvudet hela tiden. Skönt! Då borde jag ju helt ostörd kunna sitta och rita på Boken. Men som alltid vill man ju sällan det som man borde.

Sedan vill jag tacka internet. En gång till. Och alla fantastiska kreativa människor som delar med sig av sig själva och sina liv. Jag sitter och trånar och peppas om och om igen. Jag som är så brutalrealistisk mot mig själv får lite hopp. Dock är jag långt ifrån så modig att jag på riktigt riktigt helt enkelriktat vågar gå någonstans och sikta mot stjärnor. Jag tror bara inte tillräckligt på mig själv och möjligheten. Men det är ju det jag håller på att försöka lära mig att göra!

För skillnaden med de som lyckas och inte gör det är ju just att de som lyckas är de som vågar satsa!

Jag är trött på att vara feg. Tusan heller om jag misslyckas totalt och folk skrattar åt mina teckningar eller läser två sidor i min bok och tycker det är skit. Tummen ur bara!!  Eller kanske en verklig deadline eller bara något som tvingar mig ur den här prestationsångesten. För jag tror helt ärligt att det kommer bli bättre bara jag bli ordentligt klar med EN grej!

Och som tröst för gnället kommer en gammal bild jag hittade...