Vårchock

Igår blev jag chockad. Sådär chockad som jag blir varje år vid den här tiden. Från att ha kört på öppna och relativt bilfria vägar och sedan kunnat segla genom mataffären bara på några minuter, med kända och halvkända ansikten runt en, så kom förändringen plötsligt. Där var de! Överallt! Turister och sommarboende ploppar upp som svampar i skogen. Jag vet att det är en vanesak och att det faktiskt kan kännas lite befriande att kunna smälta in i folkhav. Men såhär i början känner jag  mig mer som en inbiten ortsbo än någonsin annars och och suckar och stånkar och stönar så fort någon kommer i min väg under mina vardagliga ärenden nere i stan.

Men nu ska jag inte vara sådan! Jag får helt enkelt se det som ett vårtecken.

Annars väntar påsken runt knuten. Så mycket som ska göras på så lite tid men så länge det inte blir helt ihopkört så är det himla trevligt. Men ibland känns det bara inte som om man räcker till. Tycker inte vi hinner med hälften av vad vi ska här hemma. Gruset ligger som en vågrand vid diskbänken.

Och eftersom Fina mannen deklarerat att det är vårbruk (= mycket körning på åkrarna) nu så är det bara att hitta en fritidssysselsättning. Även om jag saknar att vara med min man så kan jag inte låta bli att se möjligheten i att han jobbar hela kvällarna. Kanske är det också dax för mig att ta mitt jobbande på allvar och skissa och måla som en tok. Inga undanflykter utan bara måla på. Min tanke var ju att Boken skulle bli klar innan hösten (eller innan nyår, eller åtminstone innan min 35-årsdag). Så nu gäller det att inte köra fast.