Nu har jag ju ganska slutgiltigt konstaterat att jag är en vuxen människa. Helt ofrivilligt har jag blivit precis sådär tråkig som jag lovat mig själv att aldrig bli och leker inte med mina barn (undantag idag), har inte längre tid att pyssla ihop alla mina paket (men målar ju halva nätterna som kompensation) och tycks helt ha förlorat min förmåga till djupa och oviktiga diskussioner (förhoppningsvis bara tillfälligt). Men grejen är att jag känner mig tråkig och färglös. Jag dansar inte ens! Varför dansar jag inte!? Jo, för att det vore oklokt att utsätta mitt redan svajiga knä för det i mitt tillstånd (läs; tjockistillstånd). Jag är invalid. Vuxen. Och färglös. I alla fall så känns det bara ibland när jag sentimentalt minns alla sprudlande versioner av mig själv: dansandes, på fest och i livliga fantasieggande diskussioner.
Jag kan inte ens fantisera som förut! Förut satt jag under alla bilresor och spånade på mina bokprojekt och kände hur den världen uppfyllde mig. Jag har känt stänk av det då och då nu men min värld känns så konkret att jag nog bara måste tvinga igång mig igen på det spåret. För jag älskar ju att fantisera! Men i första hand är jag mamma i en underbar liten familj.
Jag gör en revival när jag är 45. Då jäklar kommer jag både skriva och illustrera mig rik och konkurrera ut alla talangfulla 20-åringar och visa var skåpet ska stå! Antagligen...
.
Men trots min påstådda vuxenhet så finns det tillfällen då jag verkligen skäms för att vara vuxen. Eller egentligen för att jag inte är den modiga och handlingskraftiga vuxna människa jag vill vara som står emot grupptryck och följer det egna sunda förnuftet. Istället står helt mjäkig i ett hörn och ser saker passera som känns så fel.
Och nu har jag lovat mig själv att hädanefter vara en bättre vuxen människa. Lyssna på det sunda förnuftet! För är man ändå vuxen så är det bästa man kan göra att vara en sådan som barnen minns som en bra vuxen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar