Ickeexisterande fritid

Det är nog officiellt nu. Jag har ingen fritid. Det är i alla fall så det känns nu. Med fritid menar jag tid att slappa i soffan, titta på TV, umgås med vänner eller träna. Jag gör en del av sakerna men det känns alltid som om det inkräktar på tid som jag borde göra andra saker på: vara med familjen, jobba eller jobba lite till. Tittar jag på TV gör jag det för att jag inte orkar göra något annat. Umgås jag är det för att jag verkligen verkligen måste ut ur mitt hus och vädra mina tankar. Tränar jag.... eller nej det gör jag inte alls nu och jag vet verkligen inte när jag ska hinna med det. Även om jag misstänker att jag skulle samla lite energi på det sättet.

För det mesta hinner jag inte reflektera över min ickeexisterande fritid. Men någon dag i veckan fastnar jag vid tanken på hur konstigt allt blivit. Förut hängde jag bara vid tv:n och ritade och följde skräpserier och var frustrerad över att jag inte hade något viktigare att göra.

Jag menar inte nödvändigtvis att jag inte gillar att leva ett fartfyllt liv. Men det är när kvalitetsgrejerna tar stryk som jag undrar vad jag sysslar med. Som när varenda ledighet jag har jagas av de där tolv timmarna jag ska hinna med på projektet. Eller när barnen blir sjuka en fredag och jag får småjobba hela vår gemensamma lediga helg för att hinna ikapp.

För det mesta tänker jag att det bara gäller det här året. Men det är ju kanske heller inte sant. Det kan mycket väl gälla en längre tid än så. Ändå har jag ju tagit ett beslut om att det här är värt det. Och för varje dag som går och för varje positivt besked vi får, så får jag bekräftelsen. För efter det här kommer det något bättre. Och man måste verkligen våga satsa. Och en del saker man satsar är inte sådant man känner sig nöjd med att satsa - men man får hela tiden ha i åtanke att det faktiskt är frivilligt. Det är ingen som tvingar mig. Men jag vet också att det ska mycket till för att jag ska ge mig.

På något sätt känns det som om jag har förberett mig på sådana här äventyr hela livet.