När jag sätter mig med kvällens jobb har jag längtat efter det inser jag. Jag har många idéer och några problem som känns rent omöjliga att få kläm på, men jag känner mig själv vid det här laget så jag vet att jag kommer att hitta det. Lösningen alltså. Och sedan kan jag jobba med pennan sådär frenetiskt och hårslitande som jag har lärt mig att både älska och hata. Men det finns antagligen ingen annan väg.
Det är passion.
Det är passion inser jag när jag blickar över morgondagens jobbdag med teckningarna och ändå längtar så att jag går av tills kvällen. Kvällen i TV-soffan när barnen har somnat och jag kan sitta och rita precis det handen känner för. Och jag vet att det varken behöver bli vackert eller ha något som helst syfte. Men med tiden, efter allt detta oändliga övande, blir det ändå allt oftare figurer och bilder som jag tycker är helt okej. Många lägger jag i idéhögar och tänker att jag en dag ska sätta ihop idépärmar av dem inför kommande projekt.
Det ironiska är att jag började blogga för att jag ville utveckla mitt skrivande. Min dröm var ju att bli författare. Det var inte förrän för tre år sedan som jag insåg att jag faktiskt hade något att komma med vad det gäller mitt ritande. Att rita var innan inte riktigt på riktigt. Jag visste att jag kunde men tyckte aldrig att jag var tillräckligt bra och vad jag skulle göra med det hade jag ingen aning...
Jag kanske borde tacka omständigheterna?
Att jag fick barn och behövde hitta mig själv
Att min man jobbar väldigt mycket
Att jag inte fick klart mitt examensarbete och fick gå en extra termin med Bild
Att jag skadade knät och fick svårt att utöva mitt favoritintresse dansen
Att ....
Nej jag vet inte. Men sakta men säkert skalades min fritid ner tills det bara var det här jag ville göra efter min mysiga familj och måstena.
Det måste vara passion.
(Men om det är så hälsosamt alltid vet jag inte.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar