Här sitter jag

Jag vaknade precis efter eftermiddagssovningen. Idag var första gången sedan i måndags jag gick ut. Och då blev det besök i den större staden hos både sjuksköterska och sjukgymnast. Sådant kan göra en trött. Också återkallad till verkligheten. Här har jag varit hjärtans glad och lättad över att operationen gått bra och att jag mår bra. Det går ju så snabbt framåt och jag känner hur knät funkar mer varje dag. Men poff så får man veta hur mycket jäkla jobb det är att komma tillbaka. Och egentligen svårast att höra: att jag kommer få sitta här i soffan i många veckor för att benet inte får bli svullet. En idealisk tillvaro kanske på många sätt men jag känner mig mest besvärlig. Det är nog inte meningen att bondfruar ska vara sjukskrivna. I så fall hade världen funkat annorlunda. Slänger runt barnen till höger och vänster och sitter och gastar tillsägelser från sängen. Och många ggr kommer de inte alls hem från förskolan utan lämpas vidare för mamma måste vila.

Det är ju inte det liv jag är van vid! Kanske på sätt och vis det jag har drömt om: jag med en massa egentid. Men barnen är så tätt sammankopplade med mig och mitt vardagsliv att jag saknar dem mycket!!!

Nyss drömde jag en mardröm. Jag hämtade barnen från förskolan för att jag inte fixade att gå till jobbet. På vägen till jobbet sprang minstingen rakt ut i gatan och jag ska chockad springa efter. Då vaknar jag med ett ryck av smärta. I verkligheten spritte jag till med benet i mitt springsprång i drömmen.

Man behöver inte vara någon Freud för att tolka det där.

Nej nu ska jag fortsätta med en teckning och kolla på film...

(för övrigt allt detta är skrivet med en telefon. Var gärna impad)