Jag funderar på att ljudisolera kontoret. Vore inte det den perfekta lösningen för en mamma att kunna få frid i huvudet?! Som nu när egentiden verkligen behövs och jag krisat halva dagen så vore det skönt att bara kunna stänga av ljuden en stund och förlora mig lite en liten stund. Skippa allt dåligt samvete över allt jag inte gjort och allt jag borde ha orkat och hur jag egentligen egentligen borde ha betett mig som en förnuftig vuxen. Bara lite förlorad.
Sedan undrar jag om det kanske är så att det alltid kommer att vara såhär? Att jag större delen av året inte är någon harmonisk bondmora med all självkontroll man kan önska sig utan att jag istället för alltid är dömd till den här bilden: Jag = alldeles i obalans och stundvis hysterisk och tjatig och hopplös och helt oordningsam. Då måste jag ju banne mig göra något åt mig själv! Kanske gilla läget? Men hur då? Fast allt det där kanske kommer med åren kan jag ju hoppas. En dag är jag antagligen så avtrubbad att jag inte lider av något av detta. På sätt och vis vore det ju ganska behändigt.
Men livet rullar ju på så snabbt. Barnen blir stora bara man blinkar och jag hänger inte med. Vad lägger jag min tid på egentligen? Borde jag skaffa 770 barn till för att liksom inte gå miste om de där åren som alla säger är så viktiga (svar: NEJ!). Som jag säger. Är det då så jäkla förnuftigt av mig att lägga så mycket tid på att vara sur och att stirra in i diverse skärmar? Borde man inte vara glad och sprudlande för jämnan och skura köksgolvet varje fredag? För att liksom säkerställa en lycklig barndom för de ungar man har?
Eller kanske är de lyckligaste barndomarna precis såhär? Vem vet: facit får man väl om 20 år.
Nej, nu ska jag lämna de djupa grubblerierna och sätta hög musik i öronen och (försöka) rita med gott samvete trots att hela huset dundrar av barnlek. Vad den stackars pappan befinner sig i allt detta har jag ingen aning. Och det ska jag också försöka att inte ha dåligt samvete över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar