Mot oändligheten och vidare

Frågan idag är: vågar jag mig ut ur huset? Alldeles själv och övergiven. Ja, eller bara helt ovan och rädd för att jag inte längre kan hantera en bil eller bara ett kort besök i den lilla staden. Men jag ska ju bara köra till leksaksaffären och förhoppningsvis hitta en parkering alldeles utanför, och sedan hem igen. Inga omvägar om bokhandlar och tygaffärer även om det drar i mig. Inga omvägar om secondhandbutiker heller nu när jag tänker på det. Eller?

I vilket fall som så finns det kanske en liten grupp som höjer frågande på ögonbrynet och tycker att jag kanske borde ta det det lilla lugna med tanke på att det bara är knappt två veckor sedan jag opererade knät. Men besöket hos sjukgymnasten gav mig nytt hopp. Jag är inte dömd till en tillvaro som kretsar kring svullna ben, vicka på tårna och följa prinsessfödslar på tv:n. Det finns hopp för mig säger sjukgymnasten! En dag kanske jag kan springa igen!! (Vilket vore ganska fantastiskt då jag knappt minns senast jag kunde och egentligen ville springa). Stygnen såg också bra ut även om det blev tejp och nytt superplåster på. Och jag cyklade lycklig på en träningscykel. Det har nog verkligen aldrig hänt!

Och idag när jag ställde mig på vågen hade jag gått ner två hg. 1,2 kg upp sedan innan operationen är ju verkligen ingenting att noja över har jag bestämt mig för. Och from. nästa vecka tränar jag två gånger i veckan. Ja, nu tränar jag i och för sig 4-5 ggr om dagen men jag vet inte om benböj och fotvick är speciellt kaloriförbrännande. Fast det blir det nog inte över huvudtaget såhär i början i alla fall. Men jag är i alla fall på g! In i våren och allting!

Så! Mot oändligheten och vidare!

(Hoppas jag bara minns hur man startar bilen....)