Kattflicka

Idag gjorde jag ett allvarligt försök till landskapsmålning. Jag ville känna frisk luft i lungorna och eftersom jag har svårt att finna mig någon längre stund i att bara sitta stilla och njuta av lugnet och tänkte jag att jag får väl ge det där landskapsmålandet en chans. Jag satt faktiskt ute en bra stund och blev himla glad på kuppen. Men vad det gäller landskapsmålning så gick det ungefär lika bra som med mina måla-stilleben-försök. Efter en stund tappar jag helt meningen med det jag gör och tycker bara det är urtrist och slutar anstränga mig eller ens bry mig om hur det blir. Jag hittar liksom inget driv. Jag älskar ju att måla med fantasin och halva jobbet är ju att sitta och fantisera om det jag gör: människor och händelser och historier. Landskap och stilleben "är" ju bara. Landskap är i och för sig mer intressant. Men jag har liksom inget att komma med. Försent sa Fina Mannen att jag skulle målat in en gubbe i det. Det hade nog hjälpt motivationen något.

Så ikväll njöt jag av att bara få kludda på som jag brukar.

Annars kämpar jag med balansen. Fysiskt tillfrisknande vs mental kollaps. Jag blir bättre om jag sitter och vickar på fötterna och gör mina övningar vid TV:n men då blir jag så deppad i slutet av dagen av att inte göra nått så då kommer jag inte ens till skott att vicka på fötterna. Eller så har jag myror i rumpan, känner mig nyttig och effektiv och börjar tro på ett tillfrisknande. Men då börjar benet göra ont på konstiga ställen och jag blir bara så hypokondrisk som bara jag kan vara. Idag blev det visst det senare. Ska bli skönt att träffa sjukgymnasten och få komma vidare med det här nästa vecka!

Tills dess tröstäter jag värre än på mycket länge med vetskapen att också det blir bättre så fort jag ser lite ljus i tunneln. Men benet funkar oväntat bra, så jag vet inte vad jag nojjar om ärligt.