Jag börjar undra om inte min fantasi har gått och dött. Sorgligt i så fall och jag sörjer den i så fall djupt. Men eftersom jag är en kvinna med självinsikt så vet jag att det antagligen bara är en period. Jag ritar ju som en tok nu. Och antagligen så kommer den där fantasin att dyka upp så småningom. Men eftersom jag också har en del hysteriska och svartvita drag så kan jag inte låta bli att undra om den kanske kanske inte har försvunnit för gott. Finns inte mer. Borta.
För jag saknar mina berättelser. Hur jag liksom kan fantisera ihop en hel livshistoria i stora drag under en timme i bilen eller hur jag bara genom att se en liten obetydlig sak kan snappa upp ett spår och spinna vidare. Det händer inte lika ofta nu. Mest tänker jag nog på matplaneringar, helgutflykter och min bristfälliga städmotivation. Fast det kanske är helt vanliga och sunda tankar för en mamma. Men en Elin kan ibland sakna det andra.
Fast egentligen led jag inte så mycket över den borttappade fantasin tills för alldeles nyligen. Antagligen hade jag bara inte tänkt på det innan och liksom inte saknat något. Men ibland är det ju faktiskt så att man kan glömma bort saker man tycker är roligt att göra och sedan komma på dem igen när man antingen gör dem eller när man... ja, helt enkelt kommer på det.
I mitt fall var det när jag ritade (Surprise!) Jag skulle så hiskeligt gärna vilja göra en serie. På riktigt. Liksom för att testa hur jag fixar det. Har läst serier långt längre än innan jag orkade igenom min första bok och det är något som lockar. Och historier har jag ju liksom en drös på lager! Eller det trodde i alla fall jag.... Det var i alla fall så det brukade vara... Men nu fanns det inte en endaste hur hårt jag än grävde. Och sedan den upptäckten så har jag försökt pressa fram en historia, vilket inte heller har gått så himla bra. Så antingen är min fantasi död för att jag blivit alldeles för vuxen. Eller är jag bara inte ämnad för serier utan får traggla på med skrivandet. Eller så är detta bara en dåligt fantiseringsperiod. Eller har jag kanske aldrig egentligen fantiserat så mycket som jag inbillat mig...
Hmm...
Grattis till veckans blogg! :)
SvaraRaderaOch tack snälla än en gång, för alla fina komplimanger och kommentarer :)
Nu kanske jag verkar tjatig men jag vet precis hur det där känns. Det e så konstigt det där, för som barn så kunde man improvisera fram sagor, sånger, lekar på två röda. Varför ska vi vuxna alltid göra allt så komplicerat?
Jag vet inte, men jag börjar tro att det ligger lite i att man faktiskt vuxit upp, och har helt andra prioriteringar. Man är så vis så saker och ting förvånar inte lika mycket längre och väldigt mycket blir förutsägbart..
Ge inte upp seriedrömmarna, handlingen kanske helt enkelt inte är aktuell för dig som person längre? Jag brukar känna att jag växer ur mina tidigare fantasier och idéer, och det händer att skruvar på mig lite besvärat när jag försöker tänka i de banorna igen.
Älskar egentligen att måla djur och natur, men det ger mig inte samma magi längre. Sen upptäckte jag att om jag blandar i lite komik och sarkasm så blir det genast en annan stämning. Det blir mer intressant, och jag får en ursäkt till att fortsätta med mina djur ;)
Det finns trots allt alltid en del av sig själv i allt man skapar.
Du verkar fortfarande ha massvis med bra tankar i huvudet, vissa delar du ju med dig av här. Kanske kunde va nåt till serierna? Du tar liksom upp saker som är aktuellt för just dig, kanske är det familjelivet, alla äventyr i vardagen som alla kanske inte tänker på?
(Såg en cool bild som du gjorde för ett tag sen, som påminde om just detta - tror det var självporträttet där du är med dina barn och har en pensel i handen)
Det var bara en tanke :)
Fantasin finns där, det gäller bara att hitta det som triggar igång en, oftast så letar man efter det som triggade en som liten - men man är ju inte liten längre så då blir det ju svårare.