Vad gör man inte för att känna sig lite viktig och självförverkligad!

Ja, jag har insett att jag har blivit en snudd på besatt. Inte sitter jag här och bloggar 2-3 gånger i veckan som jag utlovade i första inlägget. Jag laddar upp inlägg på löpande band och är fast i bloggträsket upp till knäna. Men lider jag? Nej inte så värst. Hur verklighetsfrånvarande det än kan låta så har bloggen liksom blivit jobbet som jag inte går till. Den ställer krav och driver mig framåt i en "jag-ligger-kvar-i-sängen-lite-till-vardag". Jag vet att jag måste skriva inlägg. Jag vet att jag måste rita vidare. Och ibland är jag stressad. Ibland önskar jag att jag kunde komma i säng vid klockan tio någon kväll. Men i det stora hela så känns det här vrickat nog mer som livet ska vara än vad det gör att gå runt i kravlöshet.

Missförstå mig rätt. Att ta hand om barn hemma är inte kravlöst men det är sannerligen en tillvaro som man till stor del kan styra någorlunda dit man vill. Och så kan man fastna i lite vardagspanik när dagarna ser likadana ut. Man kan ärligt bli trött på de mest simpla grejer om man gör de tillräckligt ofta utan någon som helst variation.  Men vem bryr sig egentligen om ifall jag städar garderoberna idag eller imorgon? Eller om jag tar den där promenaden eller plockar undan adventstjärnorna som ligger och skräpar tillsammans med julgardinerna i ett hör? Jag gör det imorrn... liksom.

Ibland undrar jag om jag skulle göra detta utan läsare? Vad är det liksom som driver en att blotta halva sig själv på det här viset framför en majoritet av människor jag inte ens vet namnet på. På min skärm är det bara statistik. Svårt att greppa ansiktena. Men ändå är det på något sätt viktigt. Inga ambitioner om att ha tusentals läsare utan mer känslan av att det finns folk där ute som är intresserade av vad jag gör och vad jag tänker på. Kanske är det lika många som är lite som jag? Kanske ger jag något? Den där känslan av meningsfullhet och att vara lite viktig. Vad vet jag.

Men samtidigt som jag knarkat ner mig ordentligt i det egna bloggandet så har en ny värld uppenbarats för mig. Jag har ända sedan min bloggstart läst bloggar men tyckt det varit svårt att veta vad som varit jag innan ritandet. Och så hittade jag plötsligt en ritblogg, och en till, och en till. Och så var jag plötsligt fast. Först vågade jag inte kommentera. Var så rädd för att folk skulle surfa in på min blogg och se min otillräcklighet. Men sedan vågade jag en dag skriva en kommentar och fick kontakt med en massa härliga bloggare. För alla, oavsett hur bra de är, blir faktiskt glada för en ärlig kommentar! (Med detta vill jag inte säga att man måste kommentera in min blogg. Jag blir självklart hjärtans glad för kommentarer. Men vill inte att man ska känna sig pressad och tvingad. )

Så bloggandet har blivit en del av min vardag. Det låter inte riktigt vettigt, fast det bryr jag mig inte om. Det är än så länge kul och även om jag inte vet hur ett sånt här bloggande kommer kunna funka till hösten, då jag ska försöka mig på att hitta ett jobb, så fortsätter jag såhär tills vidare .

För vad gör man inte för att känna sig lite viktig och självförverkligad!

Tack för ni hänger på!