Äh, det gör jag imorrn...

Alla vet väl vid det här laget att det där med att gå hemma och drälla inte riktigt är min grej. Jag blir rastlös, känner mig meningslös och är allmänt otillfreds (finns ens det ordet?). Där någonstans innan jul kändes det hemskt jobbigt. Ett lyxproblem kan det kanske tyckas för alla som då säkert önskade att de hade mer ledig tid. Men det handlade väl kanske inte så mycket om att jag vantrivdes med all min lediga tid utan mer med vad jag gjorde med den - hade jag kunnat hitta mål och mening hade det varit helt annorlunda. Men är man inne i onda cirklar så kan det vara svårt att hitta ut.

Men någonstans där i min jobbhetsletarjakt och mina storstilade utbrott om min meningslöshet så gjorde jag ett tappert försök till att göra 2011 lite mer konkret. Och det såg ju inte speciellt ljust ut med tanke på mina jobbambitioner. Dålig tillgång till både dagisplats och jobb, samt en man som egentligen i praktiken (trots hans optimistiska infall) inte kan ta ledigt från sitt jobb. Ett jobb som ständigt gör sig påmint utanför ytterdörren. Och här går jag liksom omkring med mina tillfälligt ultrafeministiska visioner om total jämställdhet - som liksom ändå aldrig kan infrias.

Då kom jag liksom till slut till en punkt tror jag. När jag hade gnällt, tjatat, ömkat mig och varit allmänt jobbig och otrevlig både för mig själv och alla andra så var det bara att sätta sig ner och ta ett snack med förutsättningarna och feministen inuti mig. För ärligt. Det finns ingen större möjlighet att jag hittar ett lärarjobb på typ 30-40 procent. Det är inte heller rimligt att jag jobbar hela tiden när min dotter inte har förskoleplats. Det är inte heller rimligt att min Fina man sätter sitt företag och vår fasta inkomst på spel bara för att jag måste ut i världen. Ingen trevlig sanning att inse men så är det. Och jag har vetat det hela tiden men varit för arg och självömkande för att inse det på riktigt.

Och nu har det varit jul. Och nyår. Och trettonhelgen är förbi och vi är en bra bit in i januari. Och jag tycker mig ana en förändring. Det kanske bara är tillfälligt men på något sätt känns det som jag har landat lite. Precis som jag gav som ett klokt råd en gång - så handlar inte alltid utmaningar och utveckling alltid om att göra nya grejer och flänga runt i massa. Ibland ligger utmaningen i att bara vara stilla en stund och utmana sig i den vardag man befinner sig i.

Ja, som sagt så vet jag inte hur länge dessa kloka visioner håller i sig - men tiden känns på något sätt överskådlig nu. Jag har mål, jag tar hand om mina barn, jag bloggar, jag ritar, jag städar (!) och jag planerar att renovera. Kanske överlever jag våren med lite vakuum trots allt... Det återstår att se.