Jag är hostig och sedan lite orealistiskt lycklig. Inte för att jag hostar då utan snarare för att det känns som allt går bra nu. Flyt. Kanske inte med tecknandet sådär så allt flyter jättelätt. Men bara ett allmänt flyt. Såg på nyhetsmorgon då en skäggig man talade om lycka. (Måste man vara skäggig för kunna ses som upplyst? I så fall är det kört). Han sa i alla fall att många hela tiden söker efter kicker men den verkliga lyckan bestod i att kunna ha en högre jämnnivå. Det visste jag nog redan. Det är det jag har längtat efter. Och det är det som jag konstigt nog känner nu. Ärligt: jag vet inte vad det är med mig men jag har samtidigt ingenting emot det. Men egentligen egentligen hade allt kunnat vara såhär för evigt om jag bara fick känna mig såhär nöjd. Nöjd med mitt liv. Känner inte ens några stora ouppnåeliga ambitioner som jagar mig som galningar både natt och dag. Jag är helt enkelt nöjd. För jag vet någonstans att allt det där jag vill kommer att kunna hända sedan. Sen efter det här som är nu.
Är det någon som förstår hur otroligt oroande det kan vara att ha kommit fram till sådana här stora insikter? Eftersom jag har en benägenhet att krångla till saker så är jag livrädd emellanåt. Det är ju en del av mig själv att aldrig vara helt nöjd och jaga på livet som om allt måste hända på en gång. Ingen trevlig del av mig själv vill jag inte påstå men ändå har jag på något sätt vant mig vid den där eviga kampen. Är den slut nu? Då blir jag rädd för att jag på något sätt är hjärntvättad. Eller är det så att alla de där jobbiga känslorna kommer tillbaka när jag minst anar det. När jag gör något fel. När jag prioriterar fel kanske. Jag är jätterädd för när saker känns för bra. Och bara sådana tankegångar kan ju göra vem som helst olycklig.
Därför ska jag analysera mig till logiska förklaringar till min lycka för att inte tro att det bara är en ren slump.
Så här är min lyckolista:
- Jag har en helt underbar familj! De ger mig liv och energi på ett sätt som är helt fantastiskt!
- Det är ett nytt år, solen lyser oftare nu och alla förhoppningar och planer ligger inom en överskådlig framtid.
- Jag tränar och känner att både mitt knä och min kropp faktiskt fungerar trots alla jättemånga kilon som jag inte orkar bli av med. Jag är alltså ingen tant trots allt och kanske uppbådar jag snart lite energi att gå ner lite av det i alla fall... Men det orkar jag inte tänka på nu.
- Fina mannen har inte haft det lika hektiskt nu som under hela hösten. Vi hinner faktiskt umgås och prata och göra allt det där man behöver för att känna att man är en familj på riktigt och inte bara två människor som håller ihop sitt praktiska universum så gott det går.
- Jag har ingen bebis längre. Jag älskar mina barn jämt. Men det är något med bebisfasoner som inte passar mig. Jag gör så gott jag kan. Jag tror jag är en bra mamma. Men jag har inte tålamod, blir panikig och är nog bara inte riktigt gjord för bebisar. Hur mycket jag än älskar mina ungar. Men nu är hon snart ett år och det känns totalt underbart!
- Jag ritar jättemycket och skäms inte längre för det. Jag vågar tom lägga upp en massa grejer i bloggen. Och bloggen gör på något sätt att det känns som jag gör något viktigt, annorlunda och roligt i vardagen.
Så TACK alla ni som hänger på!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar