Vara vuxen

----- Förvarnar om lite för djupa och smått sentimentala tankegångar som efter hand börjat spåra ur------

Vad är det liksom med grejen att bli vuxen? Hela ens liv pratar man om det - spekulerar kring vuxenhet och förfasas och hyllar. Inte kan man då glatt hoppa runt på stenar som åttaåring utan att någon undrar vad man ska bli när man blir stor... Och hur blir man sedan? Ärligt så har jag just nu svårt att komma på någon som verkligen helt och rakt igenom är vuxen. I alla fall inte så som det målas upp.

För det är väl snarare hur det målas upp tror jag. Man har en så tydlig föreställning över hur det är att bli vuxen - och med tanke på att så få vill bli vuxna så måste ju den föreställningen i sig vara ganska avskräckande. Men åren går. Saker händer. Man blir erfaren. Eller nja, erfarnare. Och en dag förstår man att är man 25 år, gift och har två barn så kan man inte vara annat än just sådär vuxen som man tänkt att man är när man är vuxen.

Och jag kan nog ganska obekymrat säga att jag också är vuxen och känner mig vuxen. För det mesta. Men  när man har barn att jämföra sig med så är det den mest logiska slutsatsen att komma fram till. Ändå så kan jag undra i vilket exakt ögonblick jag gick från ungdom till vuxen? Antagligen finns det inget sånt ögonblick. Och grejen är att jag inte alls är sådär vuxen som jag förställt mig. För jag känner mig ungefär som förut fast ändå inte. Vuxenheten har smugit sig in bland alla mina andra egenskaper och liksom utvecklat dem lite och lagt till lite. Men allt annat finns fortfarande kvar. Så tänkte jag inte om vuxenhet innan.

Därför är jag som vilken tjurig barnunge som helst när saker ibland inte blir som jag har tänkt och studsar runt som en 7-åring med mina teckningar och vill bara att Fina Mannen ska säga hur fina de är och hur duktig jag är. Inte alls vuxet. Som så mycket annat. Skillnaden är väl att förnuftet ligger närmare tillhands och drar slutsatser och prioriterar så som jag inte hade gjort för flera år sedan.

Och antagligen är jag mer vuxen nu med två barn än vad jag hade varit utan. Men oavsett så är det inte såhär som man föreställer sig att vara vuxen. Det är nog inte riktigt såhär man menar heller när man talar om vuxenhet och människor är omogna i en negativ bemärkelse. Men vem vill egentligen leva den idealiserade bilden av vuxenhet?Upplevs inte den bilden som... tråkig?

Det handlar väl mer om att man ska agera vuxet och ansvarstagande i de områden som påverkar sig själv coh andra. Men i det övriga så borde man ju rent praktiskt kunna vara så ovuxen som man vill så länge man inte skadar de man tycker om.

Med det resonemanget i tankarna tar jag nu mina pennor och papper och sätter mig och målar lite. Något som jag länge haft svårt att försvara som något realistiskt och självklart i en vuxen människas vardag. Helt enligt föreställningar om att andra säker tycker att man är alldeles fjantig:
som visat sig vara helt osanna och ganska dumma föreställningar.

Att bli vuxen handlar kanske inte bara om vad man gör (betalar räkningar, tar ansvar, får barn) utan vem man lär sig vara.
 (Hmm... Det lät på tok för djupt. Men jag vet vad jag menar. Nu är det nog dags att sluta skriva innan jag blir alldeles amerikansk-tv-showig och börja rabbla blessings)