Det är konstigt hur man är uppbyggd egentligen. En massa positiva och negativa egenskaper alldeles huller om buller i ens huvud och inte sällan så är det negativa också något positivt - och ja, även tvärtom. Att önska bort negativa egenskaper skulle också innebära att något positivt försvinner. Så det är väl kanske bara att slipa på det man har.
Själv har jag en målmedveten och frustrerande strävan att bli bättre. Med det kommer den ibland så förlamande självkritiken. Jag är aldrig tillräckligt bra och jag har så enormt mycket mer att lära mig och jag grubblar och värdera mig och mitt lärande ständigt. Vilket också gör att jag aldrig känner mig fullständig. Vilket ju är bra om jag vill lära mig ännu mer.
Och visst jobbar jag hårt. Men det är då, när jag ritar, som jag uppskattar det oförklarliga flytet. Hur jag inte riktigt har förklaringar till varför och hur jag har lärt mig eller kan en del saker. Som när jag ritar eller målar lustfyllt och fantiserar och lever mig in sådär underbart. Och när jag sedan tar ett steg tillbaka och det syns i bilden. Eller när mitt huvud omedvetet registrerar saker jag har sett, kroppshållningar och diverse, och jag slappnar av och de bara framträder på pappret utan att jag tänker.
Då känner jag mig bara tacksam för att jag är jag och att jag får rita.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar